göra presterskapets välfärd och nytta, att några få af dess medlemmar sitta med öfverdrifvet stora inkomster, och de öfriga träla i armod? Jag skulle tro, alt 3 à 4 tjenstgörande pastorer med bergliga inkomster framställa en mycket vackrare tafla, än en overksam pastor med öfverdrifna inkomster och 2 à 3 tjenstgörande capellspredicanter, med dränglöner och beroende af allmosor. Också är det ett obestridligt factum, att pastorerna i de stora pastoraten oftare befinna sig i financiel förlägenhet än pastorerna i de små, och att stundom en pastors inkomster blifvit större och förmånligare, sedan pastoratet blifvit förminskadt, än medan det var helt. Härpå är Själevad redan ett exempel, och Lycksele kan blifva det. Imellertid påstås icke, att Lycksele, på inkomsternas vägnar, är öfverdrifvet stort; men, att en pastor i Lycksele med förnuftig hushållning skall kunna berga sig, äfven om Öhrträsk derifrån blefve utbrutet, och att en pastor i Öhrträsk skall berga sig bättre än en capell-predicant derstädes, lärer icke kunna bestridas.

Hvad åter dem beträffar, som icke villja pastoraters klyfning, emedan de anse förmånligare för sig. sjelfva eller sina vänner att få dem stora och ode lade, så torde vara tillräckligt att anmärka, det presterna äro för församlingarnas skull, icke församlingarne för presternas. Öfverdrift är och blir öfverdrift, så i fråga om nya kyrkors anläggning och pastoraters delning, som i allt annat; men, der stora och talrika byar finnas, som hafva 6 à 10 mils svår och oländig kyrkoväg, der lärer ingen opartisk kunna neka en kyrkas anläggning vara af

behofvet påkallad, och en pastors anställande dervid skäligt.

Nya kyrkors anläggning har eljest i sednare tider blifvit mycket favoriserad, emedan man trott sig finna ett hastigare framskridande i population och cultur, der detta skett. Att likväl sjelfva tiden och omständigheterna härtill medverkat, åtminstona inom församlingarna i Lappmarken, det kan bevisas deraf, att progressionen skett nästan med lika fart i de gamla, der förhållandet varit någorlunda lika med det i de nya. Så har, till exempel, Wilhelmina, som för 30 à 40 år sedan, när det erhöll kyrka och prest, icke egde fullt 20 Svenska rökar, nu omkring 130; men också Arvidsjaur, som väl haft kyrka och prest i nära 2 århundraden, men som för blott en mansålder tillbaka icke egde en enda Svensk hemmansrök, har nu mera än 100. Då, för 60 år tillbaka, i hela Lycksele härad funnos omkring 50 nybyggare (så kallas i allmänhet de Svenska inbyggarne i Lappmarken), finnas nu i Lycksele Socken ensamt, sedan Sorsele och Stensele äro afskiljda, mer än 250, o. s. v. Imellertid är likväl obestridligt, att de nya kyrkornas anläggning ganska húfvudsakligt bidragit till den hastiga progrssionen i de nya socknarna; men det torde förtjena begrundas, huru vida en ny kyrkas anläggning ovillkorligen skall hafva en hastig progression i cultur och population till följd, eller hvilka naturliga och tillfälliga orsaker dertill eljest bidraga.

Härvid bör först besinnas, att kyrkan är en välgörande föreningspunkt för de kringströdda och enstaka nybyggarne. Här kunna de alla träffas samb

S.

genom utbyte af hvars och ens möjligen umbärliga tillgångar mot annat nödvändigare, göra hvarandra en tjenst. Hvar och en kyrkohelg eller stämning blir således ett slags marknad, och, af hvad otrolig vigt sådana kyrkohelger äro, kan ingen föreställa sig, som icke sjelf varit i Lappmarken. De, som bo på landet, behöfva esom oftast stadsbud; i Lappmárken äro sådana stadsbud oftast omöjliga; kyrkoplatserna måste vara i stället för städer och kallas äfven vanligen så. En fattig nybyggare, som sätter yxen till trädens rot, har hvarken penningar eller en ofta skadlig credit, att på en gång skaffa sig förlag för hela året af hvad han behöfver. Men han kommer till kyrkoplatsen, än med några marker smör, än med ett dyrskinn, några fiskar eller en rehnstek o. s. v., allt efter som välsignelsen råkat inträffa, och tillhyter sig, hvad han för tillfället mest behöfver: mjöl, salt, spik, spjellplåt, fenster eller annat. Han kan ock behöfva hjelp att timra upp ett hus, att mura en spisel, eller till höbergning o. s. v. Han finner på kyrkoplatsen alla samlade, dér får han söka hjelp; är icke den ena i tillfälle, så kan den andra vara det, och han slipper springa socknen omkring. Just derföre är det nyttigt, att kyrkohelger icke inträffa hvar Söndag, då endast få i sönder skulle besöka dem, än den ena och än den andra; men, då de inträffa efter en mellantid af 2 à 3 veckor, har merändels hvar och en något ärende till "kyrko-staden”, och derföre är kyrkan mer talrikt besökt, än man skulle förmoda af folk, som hafva så lång kyrkoväg. Så snart nu, i en aflägsen trakt, landsculturen börjat, och ett antal nybyggare

bosatt sig, så är det ganska naturligt, att den förra skall hastigt tilltaga, så snart de sednare få en gemensam medelpunkt. Den förra allmännare SOCkenkyrkan kan icke mer för dessa utgöra någon nyttig föreningspunkt, emedan den är belägen helt och hållet utom den nya coloniens gränsor. Om de, som ofta händelsen är, hafva 6 à 10 mil dit, så åtgår nästan en hel vecka för resan fram och åter; och ingenting är dyrbarare än tiden, i synnerhet för dessa, som icke hafva att skörda frukterna af sina fäders arbete, utan endast med eget arbete skola förskaffa sig dagligt bröd och framtida bestånd. De träffa väl vid moderkyrkan en myckenhet folk, men som till stor del äro för aflägsna eller kostsamma att få något biträde af. Men, när en kyrka uppstår i medelpunkten af den nejd, som sålunda redan eger ett antal kringspridda nybyggare och för öfrigt goda lägenheter till ytterligare uppodling, då får colonien lif De, som äro lika behöfvande af hvarandras biträde och genom ett närmare läge beqvämligast kunna hjelpa hvarandra, blifva satta i en omedelbar och bestämd communication.

Under sådana förhållanden befrämjar således en kyrkas anläggning cultur och population; men ingen må tro, att den gör det i hvilket fall, hvilka omständigheter om helst. En kyrka, byggd uti ett öde land, framtrollar ingen församling; den förblifver öde, allt tills tiden och omständigheterna befolka nejden, lägenheterna må nu vara så förträffliga som helst. Den, som drager åstad att eröfra ett fiendtligt land, misslyckas vanligen i sitt förehafvande, om han rycker fram alltför hastigt och långt i

De

från sina reserver, så att communicationen blir afbruten. Detsamma händer äfven den, som vill göra den i sjelfva verket ärofullare eröfringen, att medelst cultur taga ett öde land i besittning. Det land, som förr är cultiveradt, utgör härvid reserv, och han får icke skilja sig för långt derifrån; eröfringen måste framskrida småningom och undan för undan. herrar, som sist disponerade Nasafjells silfververk, läto tjusa sig af den yppiga fjellvegetationen i Arjeplogs fjelldalar och sågo här ett Eden eller ett Kanaans land med mjölk och honing, ett himmelrike hardt när; men, sedan de suttit vid Adolfströms (Nasa) bruk några år bortåt och svultit, återvände de med den erfarenheten, att den, som vill åstadkomma en alldeles isolerad landscultur, bör ega mer än Croesi skatter att disponera. I Silbojock stod en kyrka och bodde en pastor i 100 år bland grönskande lunder, frodiga ängar och fiskrika sjöar; der drefs en bruksrörelse af flera hundrade personer; men ingen enda själ slog der ned sina bopålar. För 100 år sedan upphörde allt att utgöra särskild församling, pastor flyttade till Arjeplog, kyrkan blef lagd i aska, och Silbojocks pastorat tillhör endast sagorna. Ingen nybyggare är ännu inom dess område bosatt. Huru skulle colonister der kunnat nedsätta sig, då en 30 mils öken skiljde dem från allt befolkadt land? Men, när befolkningen hunnit utbreda sig efter hand öfver detta mellanland — och detta sker nu med stora steg-då torde också Sil bojock likt en Phenix uppstå ur sin aska, och plogen vandra öfver fädrens grifter, deras grifter, som ett sådant redskap aldrig sett. Qvickjock, det pri