Sidor som bilder
PDF
ePub

dets väl. Lappmarken har i min tanka lika skyldighet mot riket, som ett omsorgsfullt vårdadt barn har mot en öm moder, och att deltaga i det Svenska folkets bördor vore å Lappmarkens sida visst icke på långt när någon motsvarande vedergällning, för hvad detta folk genom sin regering gjort och ännu gör för Lappmarkens bästa. Men man måste nu gå till den andra frågan, nämligen om det är nyttigt, att Lappmarken för närvarande kommer under landstunga. Härvid måste man erinra sig, att Sveriges folkmängd är ungefärligen 3 millioner, och Lappmarkens omkring 10 tusende; det är en trehundradedel. Tillgångarne åter i Lappmarken äro sådana, att, efter samma beskattningsgrund som i det öfriga Sverige, man svårligen lärer kunna antaga, att mer än hälften kan i Lappmarken inflyta, mot hvad af riket i allmänhet inflyter, beräknadt på lika antal invånare. Jag tror till och med, att den beräkningen snarast slår in, att, då en invånare i det öfriga. Sverige, öfver hufvud taget, år egare till 1000 Rd:s värde, så är en i Lappmarken i allmänhet egare till 100; när den förre är egare till 100, så är den sednare till 10, o. s. v. Man nåste besinna, att helsa och krafter i Lappmarken äro den egentliga och redbaraste egendomen; den, som har dem, lider här ej gerna nöd. Men, hvad annan afgift och tionde af dessa skall han kunna gifva staten, än den han gifver, i det han arbetar upp ett o fruktbart land? Ett cultiveradt land, och i synnerhet goda, kraftfulla medborgare, är det dyrbaraste, som sanıhället eger, och härtill bidrager ju Lappmarksnybygga

ren kanske mera än någon annan i riket. Ehuruväl nu den directa bevillningsbara förmögenheten i Lappmarken knappt torde stiga högre än till af hvad den i det öfriga Sverige stiger på lika folkmängd, så låtom oss ändå antaga, att bevillningen skulle stiga till hälften på hvar person här mot hvar person eljest i riket. Då finner man, att samhällets inkomst af Lappmarken skulle stiga till af det hela. Men nu måste man besinna, att äfven i Lappmarken både directa och indirecta utskylder redan utgå, och att man i synnerhet äfven i bevillningen deltager lika med de öfriga just i de titlar, som torde utgöra mer än hälften af densamma, nämligen tull och charta sigillata, som redan sagdt är. Således kan man antaga, att Lappmarken redan utgör hälften af den utaf statens utgifter, som skulle falla på dess lott. Då återstår endast den andra hälften, eller Häraf finner man, att utskylderna för de öfriga skulle blifva lättare. Den, som till staten betalar 1200 Rd., finge då behålla 1 Rd., och den, som betalar 50 Rd., finge behålla 2 skilling. Visst vore denna behållning för den förra just lagom att gå på källaren och taga sig en toddy före, och för den sednare att på krogen taga sig en sup på saken; men, att samhället i det hela derigenom något vunne, det kan man med allt skäl tvifla uppå, och säkert gäller här gummans raisonnement, då hon skulle lägga på ett lass gärdsel efter sin häst: "rår du med den der, nog rår du med den der ock." Imellertid är detta ännu endast ett negativt skäl; men ganska positiva skäl skola ock

kunna anföras. För 100 år sedan anade säkert ingen, att Lappmarken skulle blifva, hvad den redan är, och 100 år hädanefter kan Lappmarken vara, hvad ingen nu anar. Men den, som åt sig vill uppföda en häst att blifva en god och snäll trafvare samt stark lassdragare, han spänner honom ej som fölunge för en tung vagn. Att nu lägga hela tyngden af statsbördorna äfven på Lappmarken, det är att slagta kon, för att få all mjölken på en gång. Det är väl sannt, att i Lycksele, men förnämligast i Åsele, bönder finnas, till och med förmögnare än de flesta uti nästgränsande socknar. Det är väl sannt, att dessa ganska väl kunde gå ut med ett betala bevillning och alla andra landsutskylder. Men så finnas väl ock på något hvart ställe personer med enskild förmögenhet, som kunde förmå att utgöra 3- à 4-dubbelt så höga utlagor som nu; kan man deraf draga den slutsatsen, att Svenska folket i allmänhet förmår bära 3- à 4-dubbelt så stor tunga som nu? Den förmögenhet, som i Lappmarken någonstädes kan finnas, bidrager till landets säkrare och hastigare uppkomst och cultur. Det lärer svårligen nu mer gå an i Åsele och Lycksele att sätta sig ned tomhändt på ett ställe och vänta, att Gud förser offret. Hvar och en inser dessutom, det den, som är så fattig, att han för hvar dag måste genom jagt eller fiske söka sig föda, ej kan komma fort med att upparbeta sitt hemman. Om nu en bonde på ett gammalt godt hemman är egare till 3 à 4 tusen Rd., så tror jag, att denna förmögenhet kommer samhället bättre till pass, när han

delar ut den åt sina 10 à 12 barn, till att derigenom förskaffa sig det nödvändigaste att börja med, när de sprida sig åt alla håll, att taga upp nybyggen, gifta sig och bosätta sig, än om han skänkte den hel och hållen åt statscassan och lemnade sina barn i nödvändighet att träla bort sin tid som tjenstehjon. Ingen blir derpå rik, att de få förmögna, som kunna finnas i Lappmarken, utarmas genom utlagor; men samhället förlorar dervid, på samma sätt som åkermannen förlorar, om sparfvarne uppäta det sädeskorn, han utstrött i sin åker. För öfrigt, om af Lappmarkens invånare är i det tillstånd, att den kan bära landstungan, så vore den för de öfriga alldeles dräglig. Ett folk, hvars bröd består af agnar och sådor, hvars hela capital illa nog förslår att köpa sig koksalt, bör ingen afundas.

I

Tisdagen (den 6 Febr.) begåfvo vi oss på resan till Arieplog. Fogde, fiscal, prester, borgare och bönder i stora skaror; somliga körde med häst, och somliga med rehn, somliga rännde. Presterna voro 4: Burman, Fjellström, Rhén och jag; härtill kommer Studeranden Lindahl. Borgrarne voro de 7 ofvannämnda handlandena från Piteå samt några handelsbetjenter. Herrar Hofverberg, Schildt, Genberg och Helleday icke att förglömma. Vi alla körde med häst, utom några af handelsbetjenterna, som körde med rehn. Största delen af den menige allmogen bestod af Lappar,

Lappmarken,

8.

man kan sluta, att han måste vädra den, fast den ligger under djup snö. Också skulle han väl eljest stå sig rätt illa och utmatta sig med mycket fåfängt arbete, ty, att genom 2 alnars djup snö gräfva sig till bar mark, är ej litet arbete, till och med för en menniska med skofvel, så mycket mera för en rehn, som endast har en klöf att ösa med. När snön är mycket djup, lider imellertid rehnen brist, och de små rehnarne, som ej sjelfva förmå gräfva så djupt, måste hålla till godo att snoka i groparna, som de stora gräfvit, och äta, hvad de ratat och förkastat. Aldra värst för rehnbetet är den så kallade flen, det vill säga en is, som lägger sig på marken vissa höstar. Om köld inträffar omedelbart på regn och snöslask, så tillfryser allt, hvad på marken finnes, i en sådan isskorpa, som hindrar rehnen att få löst något. Detta är Lappens svåraste oår. Deras rehnar lida hungersnöd hela den långa vintern och dö som flugor. Laf på träden är då deras enda uppehälle, och Lappen måste arbeta hela dagarna att fälla sådana lafträd. Mycken skog blir på detta sätt förödd. Han har ock svårt att hålla sina rehnar tillsammans vid sådana tillfällen; de skingra sig åt hvar sitt håll kring träden att söka laf, så långt upp de nå. Äro då vargar i landet, så är olyckan fullkomlig. uppsnappa och rifva ihjäl de kringspridda rehnarna. Tjuocke (flen) är, med ett ord, den största olycka, som Lappen känner. Mången rik Lapp blir på ett enda flenår (tjuocke-jape) alldeles utfattig. Bland olyckor för Svenskar kan intet an

De

« FöregåendeFortsätt »