Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

I en annan sång berättade han, huru den kananeiska qvinnan bad Jesus förbarma sig öfver hennes dotter, som jemmerligen qvaldes af djefvulen, och huru frälsaren slutligen lyssnade till de bönfallande ropen, hvarefter Bellman för sin egen person utbrister:

Milde Gud, mitt rop besvara:
I mitt Sodom, der jag bor*).

Sådana utbrott af andakt, ånger och bön förekomma dock i jemnförelse med de bacchanaliska sångerna ytterst sällan. Under sista åren återupptog han visserligen också ett annat mer allvarligt arbete från sin första ungdom, en öfversättning af Gellerts fabler; men hann dermed icke långt.

Dessa Bellmans moraliska och religiösa skrifter blefvo dock, äfven på det bibliska fältet, ofta öfverröstade och undanträngda af sånger i alldeles motsatt anda. Några hafva misstänkt, att det var till motstycke af Zions Högtid, Bellman i förändrad sinnesstämning kort derefter utgaf Bacchi tempel. Ofta tillät han sig ock hvarjehanda gycklerier med bibliska föremål. Man trodde, att det var för att gäcka Pauli epistlar till de Korinter, Efeser och Galater, som han åt en del af sina sånger gaf namnet Epistlar och åt några i dem förekommande personer namnen Gutårinter, Olfeser och Galimater. Tillika skref han en mängd sånger om personer, som förekomma i Gamla Testamentet, om Adam, Noak, Josef, Judit m. fl.: sånger, stundom oskyldigt lekande, men ej sällan i ord och

*) Ofvannämnde skrifter stå i bjert motsats till hans då för tiden vanliga bacchanaliska poesi. Man kunde gissa, antingen att de blifvit åtminstone till större delen författade under hans första skriftställaretid, ehuru ej förr än 1780 utgifna; eller ock, att de voro alster af en verklig väckelse, förorsakad genom det förenade inflytandet af religiösa ungdomsminnen och af de allvarligare tankar, som den ingångna äktenskapsförbindelsen samt pligterna mot maka och barn måste ingifva en så lättrörd och i grunden så godhjertad person som Bellman. Några lösa sägner antyda ock, att han omkring 1780 tycktes vilja återvända till ordentligare lefnadssätt. Men dessa förklaringar äro dock, som sagdt, blott trefvande försök att tyda det besynnerliga uppträdet. Anmärkas må ock, att, i fall någon omvändelse egde rum, så var det i rigtning till kyrkobekännelsens läror. Efter dåtidens naturreligion och stoiska moral finnes hos Bellman intet spår.

beskrifningar nog cyniska. Flere voro dock så qvicka och snillrika, att de, näst Fredmans Epistlar och

Sånger, bäst bibehållit sig i allmänhetens minne;

t. ex. de allbekanta visorna om Gubben Noak, om

Judit, om Susanna m. fl.

BELLMANS TILLFÄLLIGHETS-DIKTER

voro till antalet ganska många både under hans första ungdomstid och intill hans allra sednaste år. En betydlig del af dem var egnad åt Gustaf den tredje och konungahuset, men äro märkvärdigare i politiskt än poetiskt hänseende. Vi skola derföre upptaga dem icke här, utan i en serskild afdelning.

Hans öfriga tillfällighets-dikter äro både till innehåll och föremål af mycket olika beskaffenhet. Ehuru sjelf föga prisvärd som make, fader eller ämbetsman, saknade han likväl icke sinne för det enskilda lifvets dygder, när de uppenbarade sig hos andra, och han stämde då ej sällan sin lyra till deras besjungande. Naturligtvis var han än mera känslig för vittra, konstnärliga och mecenatiska förtjenster, och har sålunda egnat varma hyllningar åt Dalin, Gyllenborg, Holberg och Lehnberg, åt Mozart, Sergel och Vogler, åt bröderna Alströmer, Grill, Karl Scheffer m. fl. Som prof på sådana vackra tänkesätt införa vi följande hans sång vid Wargentins död.

Du hedersman af rena seder, Som vid vår klagan skils från oss, Och nu vid nattens bleka bloss I jordens sköte sänkes neder! Hur ädelt var ditt lif och godt? Den lärde, gråtögd vid din kista, Knappt vågar att din runa rista, sällsynt var ditt snilles lott. hvälf fritt ditt trötta öga, Från jordens klot och mörka pol, Att vid en oförgänglig sol Med evig lust bese det höga, Som dig saligt undangömt ! Emellertid ditt namn helt stilla Skall sväfva kring vårt låga, lilla, Välsignadt, äradt och berömdt. Detta och några dylika stycken visa, att Bellman hade känsla också för sedlig renhet samt vetenskaplig och konstnärlig verksamhet. Men sådana hans verser genomglödgas icke af den brinnande eld, som utmärker hans snillrikare dikter till besjungande af glaset och den sinnliga njutningen. Jemnförelsevis mot dessa äro de ock till antalet ganska få. Flere hans åt serskilda personer egnade lofsånger peka dessutom hufvudsakligen på erhållna eller väntade välgerningar; – eller på njutna eller väntade gemensamma förlustelser. Sådana äro ock stundom egnade åt ganska klandervärda personer. Samme skald, som stämde sin lyra vid Wargentins död, stämde henne både förut och efteråt till grafqväden öfver helt andra personer, t. ex. öfver Knapen, öfver kopplerskorna Platskan och mor Maja, brännvinsbrännaren Lundholm, krögaren Movitz, krögerskan Mor Brita *), krögerskan Löfberg vid Tanto-bommen o. s. v. De personer, Bellman dock oftast och varmast då för tiden besjungit, äro Gustaf den tredje, hertig Karl, Ulla Vinblad och Elis Schröderheim.

*) Denna grafskrift berättar, hur sånggudinnan befallt honom att en griftruna rita. Sista raderna deraf lyda så: Välan, mitt snille, tänk och yfva dig mitt hår! Men hvem kan vara död? Hvem är det ? Mor Brita, Som dessa rim beställt och till hvad pris? Gutår!

BELLMANs PoLITISKA PoESI oCH FöRHÅLLANDE TILL GUSTAF DEN TREDJE.

Som inledning må Bellmans politiska tänkesätt och dikter under en föregående tid tagas i betraktande. Till följe af antingen sjelfskapad eller från föräldrarna ärfd öfvertygelse var han i sin första ungdom en beundrare af Sverges då varande fria statsskick. När år 1756 Oehlreichs veckoskrift Årlig Svensk upphörde, helsade honom den sextonårige Bellmans sångmö med följande vers. Tack, Arlig Svensk! som lag och rätt Oss lärt att rätt förstå. Dermed har Du gjort bördan lätt. Hos man väl som qvinna. Ar Du ej allom till behag, säger jag ändå: Vill ingen ann, vill dock jag Städs bli din tjenarinna *). Från samma tid förskrifver sig troligen ock en annan sång, ur hvilken vi afskrifva följande strof. En skål du himlabarn! Lef du Vår svenska frihet säll! Hvar en dig vörda vill ännu Uti sitt tysta tjäll. Drick glasen ut och sjung med frid: Lef svenska frihet du! Du får dock pris i sinom tid; Och vi dig vörda sku *).

*) Salvii Lärda Tidningar, d. 3 Maj 1756. Under stycket lästes signaturen C. M. B.

*) Tryckt i Völschovs samlingar dock utan uppgifven tid för författandet. Att den tillhör Bellmans ungdomstid synes troligt deraf, att Völschov upptagit den bland de allra första; – och än mer deraf, att den prisar svenska friheten, det fria statsskicket, hvilket under skaldens sednare tid, åtminstone efter 1771, aldrig var föremål för hans lofsånger, utan tvärt om.

Snart ändrades dock härutinnan åsigterna; och som det tyckes hos honom liksom hos flere andra samtidigt med 1760 års riksdag och den tidens vedervärdiga politiska uppträden. Nämnde år utgaf han en dikt, kallad Månan, som med skärpa beskref flere frihetstidens mörka sidor, mutbarheten, oenigheten, öfverdådet och i synnerhet okunniga personers och samhällsklassers sjelfkloka kannstöperi. Dessa åsigter utbildade sig mer och mer till obenägenhet mot fria statsskick samt benägenhet för stark konungamagt, och han uppstämde redan åt Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika och likaledes åt reaktions-riksdagen 1769 lofprisande sånger. Förändringen var en följd af icke blott riksdagen 1760 och dåtidens uppträden, utan ock af personliga anlag. Liksom många dylika snillen trifdes Bellman ej rätt väl under republikanska författningar med dessas kontroller och invecklade förvaltning; och än mindre med Mössornas stränga anspråk på sparsamhet och regelbundet arbete. Oviljan mot statsskicket och i synnerhet mot Mössorna ökades, när han tre gånger efter hvarandra förlorade sina innehafda sysslor; ena gången till följe af egen oordentlighet, andra gången. till följe af Mössornas sparsamhet; tredje gången man vet ej rätt af hvad orsak. Måhända hoppades han mer framgång under ett sådant enväldigt regeringssätt, som både för regent och undersåte gjorde gällande ett sjelfsvåldigare lefva och låta lefva; ett regeringssätt, hvilket ock för vissa skaldenaturer är serdeles lockande genom sin anstrykning af patriarkalism och tillika genom enklare former, praktfullare hoflif och mer lysande företag o. s. v. Ett sådant statsskick tycktes nu så mycket mer lockande, som den tillämnade större magten snart skulle falla i händerna på dåvarande kronprinsen Gustaf, vid hvars

« FöregåendeFortsätt »