Sidor som bilder
PDF

hållande berättas ock. En gång mötte konungen Bellman och frågade: hur står det till? Nu ser du mig ut att icke kunna hitta ett enda rim. Denne bugade sig och svarade genast:

Helt tomt är mitt schatull,
Min lyra är i kras.
Men ändå mitt glas
Står Gustafs namn i gull").

En annan gång mötte honom konungen och anmärkte: jag tycker, du är tämligen illa klädd, Bellman! Jag kan, svarade denne, jag kan ändå i underdånighet försäkra, att jag # hela min garderob mig. En annan gång, när Bellman vistades ute på Haga, träffade Gustaf honom en morgon ute i parken, sittande helt dufven på en soffa, under det framför honom låg i gräset en sofvande arbetskarl. Gud bevare mig! utbrast konungen, jag tror, du redan skaffat dig ett rus, Bellman! Denne pekade på arbetskarlen och svarade genast:

»Tänk, hvad den fähund vet att nyttja väl sin dag, Som klockan åtta är långt fullare än jag.»

En annan gång fick han inför konungen härma dennes två fordna guvernörer Tessin och Scheffer, och han gjorde det på ett sätt, som väckte alla närvarandes beundran och löje. – En annan sägen är, att Gustaf en gång haft någon förtret och derföre uppskjutit ett tillämnadt ordenskapitel, och i stället efterskickat Bellman för att genom honom komma i gladare sinnesstämning. Denne anträffades på källaren Kejsarkronan; men svarade, att han för tillfället icke hade tid att komma; ty han var sjelf sysselsatt med ett ordens-kapitel. Men efter en stunds besinning, kanske ock öfver hvad han skulle föredraga, gick han upp till konungen, der han fick plats framför en rykande bål, och sjöng då sin sedermera tryckta dikt om Bacchi adelsmän *). En annan gång och under sednare bekymmersamma tider, hade konungen en ruskig höstafton sändt en vagn för att till Haga hämta lustigmakaren Bellman, på hvad ställe och i hvad tillstånd denne ock anträffades. Budet fann honom slutligen på Djurgården, men så beskänkt, att han icke ville visa sig för konungen. Det hjelpte ej; han fördes i hofvagnen och till Haga. Här sattes han framför ett med champapne dukadt bord och började dricka och sjunga den ena visan efter den andra. Men snart domnade krafterna, hufvudet sjönk ned och han inslumrade. Konungen lät honom sofva och gick till sin qvällsvard. Återkommen derifrån, fann han sångaren ännu slumrande och utbrast: »jag undrar, hvad Bellman skulle säga, om jag nu väckte honom och fordrade en sång till mig.» I blinken lyfte skalden hufvudet, gnuggade ögonen och svarade: »då skulle Bellman säga här!» hvarpå han genast sjöng på Marlborough-melodien *) följande strof.

*) Enligt en annan sägen skrefs denna vers som ett boutesrimés.

[ocr errors]

Utmattad, dignade han ånyo ned i sitt förra läge och blef, med en gåfva i fickan, sofvande förd till sitt hem.

*) Fredmans Sånger n:o 1.

*) En fordom ofta hörd fransysk visa: Marlborough s'en va’t en guerre.

*) Dessa verser har Bellman sedermera inryckt i ett till

hofvets förlustelse uppfördt skådespel.

Mot bevisen på konungens fortfarande ynnest svarade bevisen på Bellmans fortfarande tillgifvenhet. Han skref, som berättadt är, allt framgent till . Gustafs ära en mängd lofsånger.

Dessas poetiska värde var mycket olika. Några i synnerhet omkring 1772 voro genomglödgade af förtjusning och verkliga mästerstycken. De från sednare åren icke så. Både smickret och tonen blefvo gröfre än förut. Se här ett exempel! Ofver Hogarths bekanta tafla Midnatts-gillet författade Bellman en rimmad beskrifning, som började med följande strof.

Kom Apollo! gack din skald tillhanda,
Om mig egnar kallas din.
Skänk mig Hogarths öga, eld och anda,
Låt hans teckning blifva min!
Redan min skugga tungt i en dvala
Röner sömnens roliga gräl,
Och re'n mig tyckes vinet squala
Kring min hjessa och min själ.

Derpå följde en beskrifning öfver taflans innehåll och personer. Den var af Hogarth målad i afsigt att från dryckenskap afskräcka genom att framställa dess vedervärdighet och olyckliga följder. Bellman deremot fäste sig blott vid det lustiga, det löjliga, utan någon antydan på ohyggligheterna. Han framställde tvärtom det hela som ett sällskap Gustaf den tredjes beundrare, hvilka samlat sig för att prisa denne konung, hvarföre ock Bellman slutade sin sång med följande strof:

Kom, drick, tills dagens fackla sig tänder,
Drick konungens skål i Svea länder,
Som Norden lugn och frid beredt *).
Klockan skrider rätt nu till ett.

- *) Detta skrefs straxt efter den af Gustaf tillställda rysska fejden, och under hans förberedelser till krigisk inblandning i Polens eller Frankrikes angelägenheter.

Detta skaldestycke aflemnade han till konungen d. 13 febr. 1791 i). Se här ett annat prof! Är 1790 och på kronprinsens födelsedag öfverlemnade Bellman åt honom ett exemplar af Fredmans Epistlar, åtföljdt af nedanstående sång.

[ocr errors]

Att Bellman trodde sig kunna åt Gustaf och åt dess kronprins framlemna dylika dem tillegnade sånger, och att Gustaf tillät sådant ske, och lät för sig gång på gång Bellmans smickrande men obetydliga ofta råa lustspel uppföras och stundom inbjöd honom till sina nöjen, detta med mera dylikt") är af stor betydelse för konungens dåvarande sinnesstämning och belägenhet, och för den anda, som dåförtiden herskade i och utgick från detta hof.

I öfrigt var det icke blott för Gustaf personligen, som Bellman uppstämde sina lofsånger; utan ock för alla konungahusets medlemmar, drottningen, enkedrottningen, kronprinsen, prinsessan, bägge hertigarna, t. o. m. för prins Fredrik Adolfs mamsell Hagman och för hofgunstlingarnas gunstling Johan Simmingsköld. Men i synnerhet var han fästad vid hertig Karl, dels till följe af slaget vid Hogland, hvilket Bellman städse omtalade som en lysande seger; dels måhända till följe af hertigens deltagande i åtskilliga muntra lag, så Augusti-brödernas som Par Brikolls. Till bemälte furstes ära skref han ock flere sånger, hvilkas anda kan bedömmas af följande exempel.

*) Den vanliga uppgiften af år 1793, anses numera vara origtig.

*) Bacchi tempels.

*) T. ex. att, som förbemäldt är, Bellman 1783 inför konungen åberopade som förtjenst en sådan sin dikt, som Bacchi tempel, öppnadt vid en hjeltes död.

Dyraste prins Karl, du är vår!
Hvar finns väl den, som till altaret *) går,
Och icke med tårar bekänner nu med mig,
Att Sverge räddadt är af Gud och kung och Dig!
och en annan gång :
Men som vi segren hunnit,
svallar glädjen i min barm.
Prins Karl har segren vunnit
Med Karl den tolftes arm.

Vid sin tredje sons döpelse skref Bellman en sång, som slutade med följande rader: lugnt, still, tyst jag denna fest inviger. Ja, till och med jag sjelf, jag bara står och tiger: Tills pilten skall namn. ropar jag: Min vän ! Vet han skall heta Karl, som jag och hertigen. och han har en annan gång förklarat, det Voltaire borde till samma hertigs ära dikta en Caroliad.

BELLMAN OCH ELIs SCHRöDERHEIM. Sistnämnde herre förtjenar i så väl personligt som politiskt och litterärt hänseende mycken uppmärksamhet. Här skola vi taga i betraktande blott hans förhållande till Bellman. När och hur bådas vänskap började, är obekant. Man vet blott, att under några år af sin

*) Bacchi tempels.

« FöregåendeFortsätt »