Tala väl hos Vilhelmina

För en herde sjuk och kär.

Hans friarebref till dottern var af följande lydelse.

Högüdla Mademoiselle!

Med och inunder den strida tåreflod, som mina ögon utpressa för hennes nådigaste fötter, dristar jag allerödmjukast och troinnerligen uppvakta henne denna postdag. Gud i himmelen vet, huru mitt beklämda hjerta utgjuter suckar natt och dag för den lyckan att, med dygd och kärlek förknippad, kunna göra mig värdig hennes, högädla mademoiselles, ůtanka. Charmanta mademoiselle! hvarföre plågar hon med sitt stillatigande den, hvars diktan och traktan är att i stoftet vörda hennes gunstiga person? Sannerligen, liknar mitt sårade hjerta en tätting, skjuten af Dianas solglimmande blomsterpilar. Förr skall solen sluta skina, Förr skall hafvet gå sin kos, Än jag glömmer Vilhelmina, Täck och söter som en ros! Ja, förr skall mitt trogna hjerta Bli förbytt uti ett stop,

Än jag glömma kan min smärta
Herre, hjelp oss allihop!

...

Allernådigaste! fläta mina tårar i sin chinjong, virka mina tankar i sin roberong, och gör slut uppå min pina lång! Hon är den endaste i verlden, med hvilken jag vill dö, aflida och begrafvas i den mull, som OSS arma syndare slutligen betäcka skall, sedan det jordiska är förbytt i det himmelska! Öfverhölj mitt beklämda bröst, som in i grafvens mörka vrå beständigt utgjuta vill suckar utan ända tårarne stå mig i munnen och tankarne i ögonen Adjö, charmanta vän! Glöm ej en trogen Haqvin Bager.

...

Dylika bref hafva troligtvis mer skadat än befordrat författarens sak, och en så bacchanalisk och dessutom fattig friare ville slägten icke veta af; snart ej heller Vilhelmina sjelf. Då han slutligen i egen person anmälde sig, svarade hon med några spotska ord om hans orena linnekläder. Han gick hem och skref i förtviflan en klagosång; men konungen gaf honom 3,000 d. k. m., med hvilka, säger berättaren, han troligen betalade åtskilliga källar-räkningar och sedermera tröstade sig 1), och man hör ej mer i hans sånger Vilhelmina Norman omtalas.

Den nödställda belägenheten fortfor. Men år 1776 nämnde honom konungen till sekreterare i nummerlotteriet, hvarefter han också benådade honom med tittel af hofsekreter, så som berättadt är. Man ser tydligen, huru Gustaf sökte hålla denne sin ifrige lofsjungare uppe; men fåfängt. Redan 1777 samma år, han gifte sig, och kort efter erhållen syssla med lön beskref han sig sjelf som

Hvilket under nattens kulna tak

Var om husrum angeläget,

och som derföre hos, man vet ej hvem, anhöll om bostad. En annan gång, ovisst när, har han hos hofmarskalken bedt om två rum på Karlberg, och beskrifvit, huru han, i händelse af bifall, skulle med sin son i famnen tolka ömt kung Gustafs namn. År 1783 var han stämd till betalning af en ingången borgesförbindelse. Under åren 1785 -1789 blef han tre gånger och för egna skulder lagsökt2); ena gången var ej summan större än 17

1) Vetenskaps-Akademiens Bibl. Bergianska Saml. Band. 16. Gjörwell till P. Alströmer d. 12 Dec. 1774. I Siare och Skalder 6. 33 antages, att intet frieri varit i fråga och att här anförda bref blifvit skrifna endast på skämt. Motsatsen ådagalägges dock genom Gjörwells anförda bref.

2) Slottskansliets arkiv.

riksdaler. År 1788 begärde han få göra konkurs 1); men tog snart sin ansökan tillbaka, emedan han troligen genom arf efter farbrodern i Cadiz erhållit medel att åtminstone för tillfället lugna sina fordringsegare. Hans ekonomiska belägenhet blef dock mer och mer bedröflig, hvarom längre fram.

Hans frieri till Vilhelmina Norman och huru det misslyckades, är nyligen berättadt. Efter att sedermera hafva erhållit hofsekreterare-tittel samt syssla med lön friade han år 1777 till ett annat fruntimmer vid namn Lovisa Fredrika Grönlund, dotter till en våg- och stämpelmästare vid packhuset. Hon var då 20 år gammal och beskrifves som en välväxt och behaglig qvinna, med hög panna, bruna genomträngande ögon, skarpt, qvickt, något satiriskt lynne, samt ståtlig hållning och stark karakter. Att hon, utrustad med sådana egenskaper, lät fästa sig vid en sådan make, synes måhända underligt; men torde hafva sin förklaring icke blott i hans snille, godmodighet och behagliga utseende, utan ock i den förhoppning, att hon med sina stora själsförmögenheter skulle kunna rädda och till ordentligt lefnadssätt återföra den utmärkte mannen; samma förhoppning, som dårat Lidners maka och lockat i förderfvet så

många andra qvinnor. Likväl torde det något stillsammare lefnadssätt, hvilket enligt somligas berättelse Bellman skal hafva fört efter 1780, varit till någon del hennes förtjenst. Men den förändring, som möjligtvis egde rum, var ringa. Hans maka hade behof af allt sitt förstånd, all sin själsstyrka för att uthärda de många pröfningarna, nöden, husvillan samt mannens fortfarande oordentlighet och lättsinne, häldst ett sådant uppförande var i hög grad stridande mot hennes eget lynne. Detta kan i någon mån bedömmas af följande hennes berättelse från den tiden. Hon skall hafva sagt: en

1) Skuldsumman var omkring 530 rdr.

qväll satt Mikael hemma och spelte och sjöng helt ifrig för sig sjelf, så att vi trodde oss få en rigtigt huslig afton. Men då kom den skojarn Sergel och drog honom ut med sig, och sedan såg jag icke till honom på ett par dagar. Af detta omdöme öfver Sergel kan man sluta till hennes tankar om Bellmans andra umgängesvänner, kanske i någon mån om Bellman sjelf. Bland dennes dikter finnes ej heller en enda sång om henne, men en stor mängd om Ulla Vinblad. Man har ock velat häraf sluta till ett mindre godt förhållande makarna emellan. Rätt godt kunde det väl ej heller vara; men efter något klandervärdt uppförande på hustruns sida finnes intet spår; ej heller efter några svårare uppträden makarna emellan. Sådana blefvo troligen afböjda genom hans godmodighet och hennes förstånd.

Hon öfverlefde sin make i femtio år, men iakttog rörande hans person en tystnad, hvilken tycktes visa, att hon ansåg sig icke böra tadla, men ej heller kunna berömma 1). Sägner finnas dock om ett eller annat ofrivilligt frambrustet stänkord. När vid aftäckandet af Bellmans byst 1829 hans beröm öfver allt genljudade, äfven från några fruntimmers läppar, skall hon hafva yttrat: jag må väl undra, hvad de skulle hafva sagt, om de haft honom till man. Hon afled slutligen 1847 vid en ålder af 90 år.

Med denna sin maka hade Bellman fem barn. Två dogo i unga år, två stannade utrikes och den femte, som stundom författade lyckliga vers, blef sidenkramhandlare och en ansedd borgare i Stockholm; men slutligen sinnesrubbad.

1) Författaren till dessa rader var omkring 1821 flere gånger i enkefru Bellmans sällskap och en gång i hennes dåvarande boning i huset N:o 110 vid Drottninggatan och fann hennes personlighet alldeles sådan, hon här ofvan blifvit efter Atterboms ord beskrifven. Hennes dåvarande bekanta berättade också de, att hon aldrig ville tala om sin man. Atterbom har i sistnämnde hänseende erhållit andra uppgifter.

Också inom familjekretsen gjorde sig Bellmans godmodighet gällande genom åtskilliga de sina tillegnade verser. Öfver svärfadern, som tyckes hafva varit en glad och lefnadslustig man, skref han tre sånger; öfver sin moder en, sin svärmoder en, sina barn flere. En bland dessa sednare börjar med följande ord:

Lille Karl, sof sött i frid!
Ty du får tids nog vaka,
Tids nog se vår onda tid,
Och hennes galla smaka.
Verlden är en sorge-ö;

Bäst man andas, måst man dö,
Och bli mull tillbaka.

Denna vaggvisa är allt igenom af ett rent och oskuldsfullt innehåll och har på den tiden och länge efteråt klingat från tusentals kärleksfulla mödrars läppar 1).

Att skrifva vackra verser åt sina barn, dertill var Bellman villig; men icke så, när det gällde att för deras vård, deras uppfostran afsäga sig nöjen, eller underkasta sig försakelser och ihärdigt arbete. Ehuru numera egande i sitt hem maka och barn, har han dock i det hela och allt framgent fortfarit med samma lefnadssätt som förut, och vi minnas, huru han. t. o. m. uppmanade en dryckes-broder att ej låta från det muntra lifvet afhålla sig genom hustrun och barnens lip och pip. Man finner ej heller hos honom förr än på dödsbädden något djupare spår af ånger, af samvetsförebråelse öfver den sorg, han gjorde sina föräldrar, den nöd, hvari han störtade hustru och barn. Man frestas tro, att han härutinnan har af naturen saknat eller genom fortsatta utsväfningar förlorat allt samvete, och det så helt och hållet, att han icke visste af, icke

1) Det finnes efter Bellman också flere andra vackra vaggvisor, som ytterligare bära vittnesbörd om hans kärlek till oskuldens och menlöshetens ålder.