Sidor som bilder
PDF

akteligen ock mot lärodikten; men hyllade i stället den skaldekonst, som hufvudsakligen rörde sig inom känslans och inbillningens verld. Denna den europeiska reaktionens åsigt följdes helt och hållet af dess fosterbarn, den svenska fosforismen. En bland dennas läror var, att man borde skilja skaldekonst och sedelära från hvarandra; och icke genom inblandning af den sednare grumla, som man sade, innehållet af den förra. De flesta vittra tidehvarf hade dock tvärtom sökt förena begge och fordrat af skaldekonsten, att den skulle icke blott försköna utan ock förädla. Det grekiska kalon kagathon, det latinska Utile Dulci, det danska Ej blot til Lyst, det svenska Nytta och Nöje utgjorde dock lösen för det vittra tänkesättet under flere föregående tidehvarf, också här i Sverge; t. ex. det Nordenflycht-gyllenborgska och det leopoldska. Men det var just mot denna åsigt, denna förening, som fosforisterna förklarade krig. De framhöllo sin nya grundsats så mycket ifrigare, som det vår också på den och på dess påstådda sanning och vigt, som de grundade sitt anspråk, att vilja införa, och sin ära att hafva infört en alldeles ny skola i Sverges vitterhet. När den närmast föregående blef af dem underkänd, anfördes som ett dertill bidragande skäl, att dess sällskapsoch dryckes-sånger genom sina uppmaningar till sans och måttlighet innehöllo en moralisk och sentimental beståndsdel, som icke hörde till skaldekonsten, utan tvärtom störde den af allt annat oblandade skönhets-förtjusning, poesien borde åstadkomma. I detta hänseende angrep man i synnerhet Valerius, hvilkens dryckes- och sällskaps-sånger voro vid den tiden serdeles älskade, men mot hvilken fosforist-anföraren Atterbom *) besynnerligt nog hyste en verklig förbittring. Denna gaf sig luft medelst en i Phosphoros 1812 införd mellan Valerius och Bellman anställd jemnförelse, hvilken med motbjudande orättvisa nedsatte den förre, och upphöjde den sednare – också derföre, att dess poesi icke grumlades af någon moralisk tillsats. Besagde recensjon var det första svenska kraftfullare uppslaget till den Bellmans-dyrkan, som sedermera tagit fart. Emellan förra tidens nyss anförda uppfattning af nämnde skald, och den beundran, Atterbom ville införa, uppstod nu en häftig och långvarig strid. Sedekänslan vände sig fortfarande med ovilja från det ultra- både bacchantiska och bacchanaliska i hans poesi, hvaremot Valerii och än mer Franzéns snillrika, glada och godmodiga sånger voro mycket älskade och blefvo, fosforismen till trots, beständigt sjungna också inpå 1820-talet. Men allmänheten älskar ombyte; och fosforisterna voro outtröttliga i bemödandet att inpregla nämnda sina åsigter och lyckades att mer och mer göra dem hos det uppväxande slägtet gällande. Sådant blef möjligt till följe, icke blott af ofvan uppräknade skäl och af den sanning, som till en del i fosforismens påstående förefanns, utan ock af hvarje ungdoms vanliga benägenhet att omfatta nya åsigter och tro sig kallad att införa en ny tid. Skuggsidorna hos Bellman hade ock 1812 börjat glömmas och af hans poesi kände allmänheten - blott hans epistlar och sånger, och bland dem endast några de utmärktaste. Dertill kom ock den tillfälligheten, att samtidigt med hvarandra just då framstodo jemnte den äldre Hjortsberg två yngre mästare i konsten att sjunga Bellman, näml. Kernell och Raab, hvilkas föredrag mägtigt verkade till skaldens stigande anseende. Att älskare af ett uppsluppet sällskaps-lif skulle med glädje omfatta en åsigt, som öfver detsamma kastade ett poetiskt skimmer, är lätt att förstå. Redan omkring 1816 hördes ock i Uppsala åtskilliga studenter med stöd af fosforisternas beröm anföra snillet Bellman, som ursäkt, som försvar för deras eget oordentliga lefnadssätt *), likaså flerestädes inom vårt fädernesland. Sedekänslan och de gamla åsigterna sträfvade dock, som sagdt, länge och ihärdigt mot denna Bellmansdyrkan. Några till dess allmännare införande gjorda försök ville derföre icke då för tiden lyckas. Till firande af nämnde skald och af det lustiga lifvet på hans tid och i hans sånger, blef förnämligast af Dahlgren som grundläggare eller åtminstone som främste sångare år 1824 stiftadt ett s.k. Bellmanskt Sällskap. Det bestod af några bildade personer med böjelse för hvarjehanda glada tidsfördrif, dock alltid med sans och måtta. Enligt stadgarna borde likväl alla kunna förtära brännvin och sillsalad. På Dahlgrens förslag skulle ock en hvar bland dem uppträda som en gengångare, en alter idem af någon bland de bellmanska kroghjeltarna; Dahlgren sjelf som magister Gåse. Om sällskapets verksamhet skref han ett protokoll spetsen af ett

*) Atterbom som både person och i allmänhet som skald var utmärkt genom sedlig renhet. Hans omdöme öfver Bellman utgör derföre ett nästan oförklarligt undantag, en högst besynnerlig psykologisk företeelse.

brännvins-glas; en annan gång och till sällskapets uppbyggelse en predikan öfver Bellmans vers: Ar jag född, vill jag lefva *) – en tredje

gång en åt sällskapet egnad dikt; egentligen en tra

vestering af första raderna i Tegnérs Axel. Det

hette:
Den gamla tiden är mig kär,
Den fredmanska försupna tiden;
Ty glad den var som juletiden,
Och modig såsom finkel är.
An ligger bort vid Djurgårds-landen
Dess återsken vid himlaranden,
Och rusiga gestalter gå,
I gula byvor, jackor blå,

*) Vi åsyfta härmed ingalunda de Atterbom-kernellska Bellmans-mötena, hvilkas renhet är både känd och erkänd; utan andra samqväm af högst förderflig art; och af hvilka vi sågo många motbjudande exempel.

*) Se sid. 154.

Från himlen och till krogen neder.
Med vördnad ser jag upp till eder,
I kämpar från en högre verld,
Med becksömsskor och korta svärd.
En utaf dessa små kusiner
Jag kände i min barndomsdar.
jorden stod han ännu qvar;
En brännvins-flaska i ruiner.
Från purpurfärgad näsa sken
Allt brännvin, som han nedsväljt hade;
Och skråman i hans panna sade,
Hvad runan en bautasten o. s. v.

Dessa och dylika försök att återupptaga den bellmanska dryckes-sången, ville man likväl då för tiden icke lemna åt offentligheten. Medlemmarna, män af medborgerligt anseende, kunde ej heller tycka om att inför allmänheten framställas som gengångare af Mollberg, Movitz m. fl. I längden kunde de väl ej heller finna sig, än mindre visa sig roade af en vitterhet, sådan som den, af hvilken vi nyss infört ett prof, och hvilken tiden och en förädlad sinnesstämning alldeles växt ifrån. De drogo sig småningom tillbaka från dessa nöjen, och sällskapet upplöstes.

Ett annat försök rönte också i början föga men sedermera så mycket större framgång. År 1823 öppnades subskriptionslistor för resande af en minnesvård öfver den ryktbare dryckessångaren *), och meningen var att i ett tempel uppställa hans kolossala bild. Men svenska folkets då varande sinnesstämning understödde icke företaget, och den summa, man lyckades åstadkomma, steg blott till omkring 6,000 kronor. Man måste således åtnöjas med att uppresa blott hans bröstbild. Konungen skänkte dertill passande plats på Djurgården, och Byström utarbetade modellen kostnadsfritt. Den 26 Juli 1829 blef bilden aftäckt i närvaro af konungen, skronprinsen och af en stor skara menniskor. rsdagen deraf har sedermera allt jemnt varit högtidligen firad. Stockholms innevånare hafva talrikt deltagit i dessa fester, lockade af årstidens, ställets och bildens skönhet samt af skaldens snille och tillika af tacksamhet för de sånger, med hvilka han förherrligat deras vackra stad och dess omgifningar. Striden mellan de olika uppfattningarne var dock härmed ingalunda utkämpad. Uppresandet af Bellmans bild och årliga firandet af hans minne, hans mer än andra skalders och medborgares, blef af många icke blott ogilladt, utan ock med bitterhet tadladt. Då ännu lefvande Baltzar Bogislaus v. Platen, grundläggaren af Göta kanal, sades hafva med skarpa ord klandrat orättvisan af att med serskild minnesvård hedra en sådan person som Bellman, under det stora statsmän, krigare och snillen t. ex. Axel Oxenstierna, Lennart Torstenson, Erik Dahlberg m. fl. icke erhållit någon motsvarande utmärkelse. En annan sägen var, att Matthias Rosenblad sagt: så! skall man nu resa minnesvård åt Bellman! jag har sett den herrn ligga i rännstenen (?) Wieselgrens rättsoch sedlighetskänsla kom i uppror och framkastade skarpa ord så väl mot bellmanska festerna, som mot Bellmans skaldekonst. Vi minnas infallet: finkel är finkel, äfven om det hälles i geniets guldpokal. Han blef väl för sina åsigter med mycken förbittring angripen af W. v. Braun, men fick å andra sidan många medhållare. När firandet af Bellmans-festen började öfvergå till årshögtid, lästes i ett par tidningar en protest, ur hvilken vi anföra följande ord. Skall man nu en gång hvarje år #" Bellmans minne, men Luthers blott en gång under hvarje århundrade Bellman var visserligen ett stort snille; men är han väl till en sådan utmärkelse berättigad, han mer än Stiernhjelm, Kellgren, Lidner och Stagnelius? Man måste visserligen be

*) Det skall hafva varit i synnerhet af en rådman Berger i Stockholm, som denna sak blifvit drifven och grnomdrifven.

« FöregåendeFortsätt »