XLI.

Till Christian Poppelman, vid sitt afsked från Upsala in Aug. 1678.

Så rees i Herrans nampn! Gudh gif tig mycken lycka

Och frijd, her Poppelman, min hiertans vän och fränd! Och som tu gitter bäst, så gör tig nu bekänd Utaf titt fosterland! Nu får tu, som mig tycker, Hvad tu i läkdoms konst af her Galeni stycker Inhämtat, sättia fort, till tina egna sänd, Dijt tu tig hällre seer än annorstädes länd, Och så eij ringa ting tin käre vårdnad smycker. Nu rees i Herrans nampn! Du kommer allesamman Välkommen, de sku tig mottaa med frögd och gamman. Vår gamble vänskapz tro ändå full säker står, Skönt orten oss mehr här ifrån hvar annan står. Så far då ändtlig väl! Lyck', lycka uppå resan! Och hälsa allihop!

XLII.

Till Ellas Brenner. In Septemb. 1678.

Jag är, her Brenner, och med ebr i samma sinne,

Att frijheet hon är bäst. Den som en annars träl
Vill all sin dagar blij, han rår eij om sin siäl
Och är eij halfver man, han vare uth- ell' inne.
I herrens tyrannij måst han sin sällheet finna,

Erkänna alt för godt, det vare villt ell' väl,
Och skatta för en nåd det honom hiertlig qväl.
Hvad vill en lijflös kropp (som han då är) begynna?
I ha det rätt betänkt och dy i tijd afslaget

Från ehr slijkt träldoms ook. Det torde en sur åhl
Der lättlig hängia vid. I hvarken Per ell Pål
Nu ansen i det fall, ehr frijheet har behagat.j
Jag skattar ehr mehr säll af detta träldoms band,
Hvar I ehr bundet sielf med egenvillig hand.

XLIII.

Till Madame Elisabeth Dalina. 12 Octob. 1678.'

Hvad skal jag annat nu, högt dygdiga matrona,
Än säija himmlen tack och hiertlig vara glad,
Min medfrögd slutand in i detta korta qvad.
Alldenstund I eij haa ehr kunn- ell' velat skona
För denna farlig fart, den I och genom trona

Och rätt frijmodighet nu ottond gång å rad

Ha brackt til önskligt slut, hemkommen til ehr stad.
Eij vanskligt godz förvärff, eij perlor, gyllen crona
I ha för vågat lijf och blod: med lefvand stycke

Af mennsklig kropp och siäl förkofrat edert huus.
Det är ehr resas frucht, det är det nya lius,
För det den bleke höst sidst qväfde uth.

Ehrt smycke
Det blir ehr andre Karl. Gudh gif'n växa opp
I nåd för Gudh och man, så fylles upp vårt hopp!

XLIV.

Till Johan Rödbecks disputation öfver Charondas' sjette lag (om krig), hållen i Upsala d. 26 Octob. 1678.

O, gyllne frijd! Men ach, man får eij längre vara

I frijd, än grannarn' vill, hälst denne därflig tijd, När tvedrächt, missförstånd, försåt, när örlig, strijd Hörs hvart man vänder sig. Hvart man vil fijk- och fara, Är en eij säker nog för fiendens ränk och snara.

Eij endst för fienden, den tig i ögon blijd, From, helig, englareen, erbiuder vänskap, frijd, Af honom har tu feigd och oro mäst befara. Hur en skal föra krijg, sin orden rätt anställa, Hvad straff den undergåå, sin leder bryter opp, Tar flycht, i oträngd mål bortrymmer från sin tropp, Har nu vår Rödebeck här velat sin dom fälla Uthaf Karondas lag. Men tu, o himmelsk faar, Förläna roligheet och frijd i våra daar!

XLV.

Till Jonas Kiernander, sedan Rector scholæ i Norköping, på hans namnsdag d. 12 Novemb. 1678.

Nu blef jag ändtlig vars, att i min skrifcalender

Har Jonas denne dag, som är i dag, sig valdt. Jag genast gick til torgz, at huxa hvad var falt; Men som olyckan var, kom jag med tomma händer, Och dy här inga band ell gåfvor öfversänder.

I är der bäggsborg om. I veet at sådant alt, Som gifves mer af skryt än utaf godt enfaldt Upsåt, det offta sig i vind och väder vänder. I veet väl verldsens vijs, I veet och hvad I veten. Vij sky, allmäst vij kan, att billa oss mehr in, Än vij i sanning är. Vij lyse bäst vårt sinn, Då vij förachtat blij af blinda lycksällheten. Till minne af ehr dag uptagen för ett stycke Af band en gammal book*), nu färdig blir af trycke.

*) Schefferi de antiquis regni Sueciæ insignibus.

XLVI.

Till Niclas Grijs. 20 Novemb. 1678.

Hvad säger tu dertill? Hvad skal man ändtlig göra?

-

De måste, som tu seer, som svijnet med sitt tryn
Altsammans böka opp, hvad nederst är i dyn,
Det får ey orördt blij, de måste röra, föra
Och, om de kund', i grund vår Tityrus förstöra.
Olyckans lycklige*), här senast var i byn,
Var med sin skaldekonst dem ey nog eftersyn.
Stellans de Casside**) tord sielf ey slijkt få höra.
Vij siunge bäst vij kunn' och på vår pipor små.
Opblåse för vår hiord, omkring i bergen går.
Vij spele för oss sielf. Den sådant ey behagar,
Han stoppe öron till, ell' höre kärngesågor.

Än lefva, Gudi lof, Mirtillo och bans bror***),
[Som qväda] herdars prijs. Vår växt alt väder gror.

*) Lars Johanson, som sig nämnde Lucidor den olycklige.
Stjernhjelm.
***) Sam. och Joh. Columbus.

XLVII.

Till Niclas Grijs, på hans namnsdag d. 6 Decemb. 1678.

Den gamble vänskapz knut, vij samman hafve knutit,

Den tro-uprichtighet, vij plägat fordomdag, Eij fordrar nye strek, recesser eller lag, Att åter göra fast, hvad medlertijd var brutit, Som ellst gemenligt går. Här i är intet trutit: Här har eij missförstånd, skärmytzler, lag ell slag Emellan gått, eij hördtz af någon parten klag. Hvad en gång slutit blef, är framgent richtigt nutit. Vij frögdom oss deraf och önskom, att hvar een Her Raus- och lyckans bror tör innan liten stund Väl säija om mon frer: jag geren tusend dieflar, Jag med det fadderskap eij krusar mehr ell gråflar Vill, som vij, vara eens. Men Grijsen var ej seen. Det är tin dag i dag. Drick om af hiertans grund!

XLVIII.

Till Herr Olaus Rudbeck, Med. och Anat. Prof. i Upsala. 14 Februarij 1679.

Så faren lijkväl fort, her Rudbeck, och framdrager,

Hvad I af uhrminns häfd har margan tima sökt!

Deraf i annor land är reda kommet rykt,

Hvad I om Svidia ödh utmärkt af forna sagor.

I veten väl föruth det Momus eij behagar,

Som lijder ingens lof, men vill sielf rosas högt,

Skönt han sielf intet kan, mer'n andras skimpf förökt.

Af Schyteland I lell ehrt rätta loford tager.

Far, faren I man fort de skatter from att raka,

Men ställ ehr dof och blind, lijk dem som högagull
Plä leta! I sän få ehr håfvor alla full,
Skönt I i medler tijd blij brydd af orm och drakar.
Ehr skal tilkommand verld frambära evig tack.
Lät afund och ovänn, det snöda pack, sitt snack!

XLIX.

Till Christian Poppelman. 18 Februarij 1679.

Här är nu kort och godt, som 1 begärat bafva,

Her brudgum, sidst I skref. I dy til goda taa,
Om alt med önskan ehr eij öfverens skull draa,
Och jag i hastighet ett fiät ell tu har snafva!
Jag had' i sinnet hafft att något bögre trafva,

Eij om den uthan den bär läggia fram en rad,
Ell vidar' fara fort med det jag förre had'
Skönt sanning blir eij hörd af sannesägner stafva.
Men någon galen kopp har kunnat det förtyda
Långt annars än jag tänkt, och oss så bägge bryda.
Uptaan min villighet för godt, min käre fränd,
Och hälsen eder brud, samt andra som tör fråga,
Hvad denne är för en, som sig eij nämna vågat,
Och dricker så min skål!

L.

Till Andr. Wollimhaus, om Didos Tragœdiæ publication. 26 Maij 1679.

Nu kan, ber Wollimhaus, vårt sinnebild, fru Dido,

Snart vara sömnemätt. Är öfver niond åhr

Hon legat uppå prof, som skalden*) och påstår,
Har sig så kunnat vänd' å een och andra sijda
Och tyckz en hielplig hand, som henn' uprees, förbijda,
Att den, som förr eij sedt dess dröflig dödebår,
Väl som dess välgångzdag (der effter man fast trår)
Sig tå förundra må, väl som deröfver qvijda.
Jag säijer intet mehr, men lägger ned min fiäder.
Det är, jag skulle sagt, altsammans som sig bör
Til pricka förr utfördt. Allenast ehr tilhör

Att uthan längre tvijk framgee, det som båd eder
Til prijs och oss all god förnöijels' lända lär.
Att det i ljuset gifz, är endast vårt begär.

*) Hor. de arte poëtica, v. 388.