Sidor som bilder
PDF
ePub

Klädda i de blänkiande guld-skiöldar;

Icke heller derföre, at de fingo förlusta sig af hans långstiärtade markattor

Ok brokutta påfoglar, som fördes på skep från Ophir: Uthan endast derföre beprisas de lycksalige,

I ty de fingo stå och höra k. Salomos stora vijsheet
Af Gudh den högsta honom för alla i verlden gifven.
Salomon lefver nu intet,

Hvarken genom sina många drotningar eller gull och silfver
Eller härliga tempel, eller sit kosteliga pallatz,
Eller sina gull-skiölder eller markattor ok påfoglar;
Men Salomon lefver än hoos oss

Genom sin stora vijsheet

Ok var åldrigare än han född var.

Mera, o vandrings man, utthydes dessa gåtor intet denna gång:

Tiden lärer det andra kunnigt giöra.
Lef man du som denna OLOF,
Den iagh til slut gifver säkert beröm.
Han svor intet i dagh ok bröt det i morgon,
Han lop intet effter tienst,

Men tvenne öfverlefvererade han androm i sin välmackt.
Han lät intet smöria sigh i handen,
Uthan han är stundom vordin tvålat,

När han hafver vårdat sigh om det gemena bästa.
Räntmästare var han i siu och tiugu åhr
Ok likväl intet lemnat någon enkia effter sigh,
Inga barn, ingen skuldh, inga rikedomar.
Under öfver under denna tiden!

Någon tack hafver han vunnit, medan han lefde,
Men af effterkommande lär han tusend dubbelt vinnat,
Hvilket är dock intet mot den cronan,
Gudh den högsta honom ibland de visa gifvett.
Far väl.

Hålt, vandrings man, hålt!
Är någon, som frågar effter vijsdom,

Der intet brödh är att fåå?

Fåå.

Sc. BOReas.

XII: 2.

IV.

(Grafskrift öfver boktryckaren Henrik Curio.)

Stanna bar, vandringsman!
Här frågas:

CURIO, CUR JO tibi nomen?
Det är:

Hvarför bar du CURIO namnet JO?

JO var den första, som förde våra bokstäfver runorna uth Genom Rysland, Græcien, Asien, Phoenicien och in uti Egypten, Vardt där en drotning och genom desse gyllende äplen lefver hon än i dag hoos den lärde verlden. Den grekiska Hereul, doch af vårt göthiska afkomne, röfvade de gyllende äplen hädan,

Men måste efter Minervæ omdöme lefverera dem hijt tilbaka. Desse gyllende äplen

Blefvo genom många inbillade klokingars doch oförståndigas råd

Uti kung Olof Skotkonungs tid upbrände,
I jorden nedergrafne och af vägen skaffade,
men åter

Genom våra nitälskande och högstberömde glorvyrdigste konungar,

Såsom k. Gustav Ad., dr. Christina, k. Carl Gustav och särdeles vår glorvyrdigste, älskeligaste och oförliklige Salige konung Carl den elftes oändeliga försorg igensökt, att de måste i liuset komma,

och det igenom skickeliga och lärda män.

Genom k. Gustav Adolph blef först Herman inkallad, sedan Jacob Marci.

Igenom dr. Christina blef Blau, Elzevir, den äldre Janssonius

och så den yngre inkallade; alle ursakade sig, Men omsider kom Janssonius, som en vacker lön bekom, Ehure nu alla dessa hade det kunnat giöra utan ringaste skada, emädan de voro de rikaste män af alla bokförare. Alt hvad Janssonius bordt giöra, det giorde du, Curio, Derföre blef du så högt värderad, at sal. riksrådet Gripenbjelm,

Hvars gyllende äplen om de Romares statuer du lät i liuset komma,

Uti sitt bref ifrån Götheborg, uti kung Carl Gustafs tid, skrifver till mig,

Att der Upsala academia skulle nånsin komma i flor, Att des lärda flitiga mäns gyllende äplen

skulle, Sverige till heder och tienst och ungdomen till nytto, utkomma,

Så funno ban ther till ingen tienligare och villigare än Curio.

Detta bevitnar Scheffer i sitt företal till Theophrasti characteres,

Att tu, Curio, var född och skapad till en sådan tienst. Mot din vilia blef du omsider till tin största skada dertill öfvertald.

Men var nögd med det,

Att du var den första, kan skie ock den sidsta, Som hafver giordt det, den lagkloke blef befallt, Såldt allt thet tu egde, och tient din nästa der med. Hvad ähra skulle Jac. Marci, Elzevir, Blau och Jansson

[ocr errors]

vunnit,

Om de ditt arbete på sig tagit,

Ty de hafva kunnat alt det giöra utan ringaste saknad,
Och ändå skulle deras degholck giäst öfver.
Men du tog med enkian din endaste skierf och lade i

offerkistan;

Tu bafver inga barn efter tig,

Och likväl eger du öfver fyratijo och femtijo barn. Jag vil intet skiämmas i detta mål att räkna mig för din son, Ty jag hafver efterfölgt dig i detta stycket.

Gud den högste hafver välsignadt mig med otta barn, Men inga varit mig så kåstsamma, som de barnen jag aflat, hvilka äro af tine barns art.

[merged small][merged small][ocr errors]

Tu hafver intet tient academien till godo;

Ty när hon är siuk, så behöfver hon inga andra läkiarer, än murmästare, smeder, timbermän och snickare; Men tu hafver tient lärde män, flitige män, arbetsamme män, Som hafva med ifver velat låta komma dess gyllende äplen vårt kiäre fädernesland till visst beröm och tienst. Tu hafver och tient ungdomen till nytto, intet deras maga,

Hvilken kan sin förnöjelse få hos en god kock, kiellare och koffe hus;

Utan deras sinne

med nyttiga och lärda mäns böckers i liuset utkommande. Och var förnögd, fast mången intet vet det æstimera, Så lärer det vara kanskie någon,

Som intet längre kommen är, än emillan askegrafven och ugnen, och sådana, som litet ditt arbete förstå.

Till them må man säya: Ne sutor ultra crepidam! Du hafver dock deras omdöme, som förstånd hafver om ditt embete,

Och många lärda mäns stora beröm, som det rätt vetta värdera.
Och särdeles är det nog, fast tu ingen mera hade,
Att den glorvyrdigaste och oförliklige sal. konungen
Hafver nyligen så nådigt tin tienst ihoghommit.
Jag hade väl ingen orsak,

Att tig, min goda Curio, med sådant beröm ihogkomma,
Om jag skulle verlden och de ondas art efterfölja,
då jag ihogkommer hvad du mig önskat,
För det jag på de lärde mäns, sal. Gripenhjelms,
Loccenii, Schefferi,

Brunneri och Verelii, och sedan hela consistorii vägnar,
så när ett helt åhr öfvertalte att bijt komma,
och hvad du mig giorde,

när den sednare delen af Atlantica blef tryckt, Men det är altsammans tusende famnar ner i jorden gräfvit. Ty jag kom ihog ett språk, som vår rätta lärare oss lärdt: Älsker edra ovänner, och giörer them godt som eder hata. När jag thetta språket igenfan, sade jag strax till en höglärd man, och bad honom låna mig en commentarium här öfver; han sände mig ett häst-lass med böcker, men jag sände honom dem tilbaka, och bad han ville förskaffa mig lefvande commentarios, som kunde rätt vijsa förståndet, men han viste ingen mig i hastighet förskaffa.

Altså hafver jag gripit till, och giordt efter mennisklig svaghet
så mycket jag förmått.
Och vore jag yngre,

Så skulle jag med Ænea, som bar sin fader utur
Trojaniske elden,

Bära tig på min rygg i grafven.

Skrifvit af ditt förvända namn
OIRUC

« FöregåendeFortsätt »