Sidor som bilder
PDF
ePub

följe af Atterboms läror och de tre ofvannämnde sångrarnas snillrika föredrag voro Bellmans dikter inom vissa manliga sällskap ofta hörda. Sedermera hafva de likväl blifvit mycket undanträngda.

Än mindre kan man påstå, att hans poesi är populär inom lägre folkklasser. Bland vår allmoge, våra arbetare har han städse varit och kommer han att städse förblifva föga känd och högst sällan sjungen. För dem helt och hållet obekanta till ord och till begrepp äro flere af Bellmanspoesiens öfver allt förekommande beståndsdelar; t. ex. den stora mängden sådana ord som roberonder, chignoner, ducriner, entrechaquer, dulcianer, falbolaner girandoller, contentement m. fl. m. tl; likaså de ofta förekommande tyska eller fransyska fraserna; likaså de många från fordna mytologier och herdedikter lånade namnen t. ex. Eolus, Karon, Pafos, Arakne, Kloto, Amaryllis, Damon, Tirsis m. fl.; Kan någon föreställa sig, att en arbetskarl, en man af allmogen skall finna behag i uppräknandet, besjungandet, af en mängd för honom alldeles främmande föremål, t. ex.

[ocr errors]

Simmen, Tritoner,
Och sjungen, millioner,
Fröjas lof!

Svaren, postiljonen,
I Neptuns hof!

Se Venus i sin prakt!
Kring henne hålla vakt

Englar, delfiner, sefirer och Pafos hela magt.

Sak samma med de bellmanska melodierna. Ytterst sällan hvila de på inhemsk nationell grund; utan äro lånade från utländska, mest franska tonsättare och skådespel, och voro redan derigenom för folket främmande 1). Dertil kommer, att de kon

1) Genom Bellmans snille och deras eget behag hafva likväl många bland dem sedermera blifvit i hög grad nationaliserade.

stigt invecklade, brutna och ovanliga versarterna ej kunna i rätt takt uppläsas utan kännedom af tillhörande melodier, och ej heller rätt uppfattas utan det accompagnement, som förutsättes; men till hvilka musikaliska hjelpmedel hvarken allmoge eller arbetare hafva tillgång. Man har visserligen försökt att bland visor tryckta i år sälja bellmanska sånger; men de hafva funnit endast få köpare 1). Främmande, Gud ske lof! för massan af samma folkklasser är ock det tänkesätt, de belimanska kroghjeltarna hysa; Och, min läsare! Du känner och med skäl estetisk beundran för Bellmans stora snille. Men skulle du väl i sjelfva verket önska, att han vore en allmänt känd och älskad folkskald? Skulle du vilja insätta hans verk i sockenbiblioteken? inviga i hans poesi dina barn, dina underhafvande? Bellman svensk folkskald! Han framför Wallin, Runeberg och Tegnér! framför Wallin, med dennes psalmer, hvilka sjungas i alla våra kyrkor och älskas och lefva i många tusendes hjertan och minnen; -- framför Runeberg, med dennes lifliga och oöfverträffade skildringar af det verkliga folklifvet, och med hans Fänrik Ståls sägner och hans Vårt land, vårt land, vårt fosterland! och framför Tegnér med dennes Svea, Nattvardsbarn, och Frithiof! - Dessa skalder, hvilka sannt och snillrikt tecknat nordens herrliga natur och kraftfulla folk; dessa skalder, hvilkas sånger i en mängd upplagor utgått öfver landet och finnas äfven i allmogens, i arbetskarlens hem; dessa de verkliga, de stora, de vördnadsvärda folkskalderna, dem förbigår man, och gifver i stäl let besagde hedersnamn företrädesvis åt Bellman!!! åt Bellman, som är af allmogen föga känd; åt Bellman, i hvars poesi och åsigter man, när det kommer dertill, icke vill inviga vårt folk.

[ocr errors]

-

Vi hafva ansett vår historiska och medborger

1) Se uppsatsen i Journalen Okt. 1832.

liga pligt vara, att uttala denna öppna insaga mot den uppfattning af Bellman, som Atterbom framlaggt, och som sedermera gjort sig hos många gällande. Vi anse dem nämligen rakt stridande mot sanna förhållandet, och redan derföre böra bestämdt tillbakavisas. Vi tro ytterligare, det Atterbom genom att förneka eller undanskymma det myckna klandervärda i Bellmans lefnad och sång, och genom att i stället utbreda en förskönande dager öfver beggedera, bidragit och kommer att bidraga till förvillande af rätts- och sede-känslan och till ganska många olyckliga företeelser inom både det enskilda och det litterära lifvet.

Ofvanbeskrifne uppträden visa, huru häftig och långvarig (1812-1852) striden var mellan de olika uppfattningarna af Bellman.

Oaktadt det starka och långvariga motståndet lyckades dock Atterboms uppfattning att på 1850och 1860 talen blifva af många skriftställare gillad. och på dessas ord af den stora allmänheten antagen. En viss benägenhet dertill låg i sjelfva den för tillfället rådande tidsandan; i dess benägenhet att beundra och beprisa snillet och kraften i sig sjelfva, utan afseende på användandet;

en

benägenhet att försvara snillrika men i lefnadssätt och skrifter klandervärda författare, och att framställa som orättvisa förföljelser af förmän och samhällsordning de motgångar, ifråga varande skriftställare sjelfva sig ådragit; hos många ock en sympatisk benägenhet att så mycket möjligt ursäkta och förgylla ett mindre ordentligt lefnadssätt och dess förnämsta sångare. Man har dock till följe af sednare tiders i allmänhet sedligare åsigter måst förvandla Bellman från den person, han i verkligheten var, till en visserligen glad och lefnadslustig, men dock sansad, sedlig och anständig representant af det svenska sällskaps-nöjet. Man har fördenskull fördolt eller förgyllt de fel, som funnos,

och tilldiktat förtjenster och poetiska biomständigheter, som icke funnos, och sålunda, som vid mytbildningar plägar ske, förvandlat honom till en sådan person, som man ville eller inbillade sig, att han varit. På detta sätt blef det möjligt att framkalla den högt drifna förtjusning, allmänheten för närvarande hyser. Men denna är egnad icke åt Bellman, sådan denne i verkligheten var, utan åt den Bellmans-myt, man på sista tiden tillskapat, och hvilken man sålunda gjort en passande medelpunkt för den högtid, medelst hvilken hufvudstadens innevånare årligen fira och vilja fira och väl komma att fira sommarens, Djurgårdens, och det fria, glada sällskapslifvets folkfest. Den så framkallade Bellmans-förtjusningen har slutligen upparbetat sig ända derhän, att man, på 1860-talet egnat flere och större hyllningar åt honom, än åt någon bland Sverges största män och välgörare. Hvarken Linné eller Berzelius, hvarken Sten Sture eller Axel Oxenstierna, hafva under sednaste tiden varit föremål för så många och lifliga hyllningar, som Bellman. Svenska Akademien har rest en minnesvård öfver hans graf. Hans bild har blifvit uppställd på flere ställen; hans minne har blifvit hedradt genom flere skådepenningar och genom årliga högtidsfester; hans namn har blifvit gifvet åt hoteler, gator och tidningsblad, och hans skrifter utstyrda med mer illustrationer än de flesta våra skriftställares. Korteligen; man har firat honom så, som hade han varit en bland vårt fäderneslands vördnadsvärdaste män och största välgörare. Hvad han i verkligheten var, hafva vi sökt genom denna nu slutade framställning visa.

FJERDE KAPITLET.

KARL FREDRIK ADELCRANTZ.

Byggnads-konsten hade under konung Fredriks tid samt genom Tessins storverk, Stockholms slott,

haft sin gullålder. Den fick under Adolf Fredriks tid en också under Gustaf den tredje fortlefvande silfver-ålder, och den ganska lysande. Det var Adelcrantz, som nu i Tessins spår ledde denna verksamhet. Han var född 1716 i Stockholm af svensk ätt, fadren hof- och stadsarkitekt. Efter den här i frågavarande sonen har Sverge och i synnerhet dess hufvudstad flere minnen och prydnader och detta just i sin skönaste medelpunkt; t. ex. den af honom fullbordade Lejonbacken, genom hvilken och genom andra tillbyggnader det kungliga slottet fick sin fulländning; ytterligare men först något sednare Norrbro, genom hvilken Adelcrantz åt sin lärares Larcheveques mästerstycke, Gustaf Adolfs bild, liksom beredde en passande väg upp till den för en sådan hjelte egnade Lejonbacken och till den för en sådan furste passande konungaborgen, kanske den skönaste i Europa; - ytterligare ehuru än sednare operahuset, inom hvars murar uppträden ur samma hjeltekonungs lefnad blefvo framställda, likasom derutanför hans hjeltebild, båda delarna till föremål för svenska folkets beundran och tacksamhet och genom försorg af en bland Sverges snillrikaste regenter; ytterligare Adolf Fredriks kyrka och några försköningar af de kungliga lustslotten. Denne Adelcrantz var en utmärkt skicklig, arbetsam och aktningsvärd man och omfattade sitt yrke med allt uppoffrande kärlek. Adolf Fredrik uppdrog åt honom några nybyggnader och försköningar vid Drottningholm; men egde ej tillgångar nog att låta uppföra dem, så fasta och form fulländade, som de och stället förtjenade. För att fylla bristen och fullända verket pantsatte då Adelcrantz sitt eget silfver och anskaffade behöfliga lån; men förteg saken för att ej såra konungen. Efter dennes död fick likväl Gustaf den tredje reda på förhållandet och återinlöste då både silfver och förskrifningar samt öfverlemnade så det ena som andra åt den ädle konstnären.

« FöregåendeFortsätt »