Sidor som bilder
PDF
ePub

hans lön, vore det ock tre à fyradubbelt, så vinnes dermed ändå ingenting, utan det onda blir värre. Det du vore fördömd med dina penningar, efter du tror, att Guds gåfva säljes för penningar: sade Apostelen Petrus. Huru kan man tro, att nit och skicklighet, samt ett religiöst och flärdfritt väsende, äro en auctionsvara, som kan fås genom tid efter annan förhöjda anbud? Förhöjda timliga förmåner göra intryck på egennyttan och framlocka den; men de ofvan anförda egenskaperna och denna trifvas icke gerna tillsammans. Allt bör vara relativt och beräknadt på hvarje saks naturliga beskaffenhet och förhållanden. Den lönen är för hvarje slags tjenst den bästa och lämpligaste, som är tillräcklig för de till den tjensten skickligaste subjecter; men den är den olämpligaste, som framlockar de tilläfventyrs i andra afseenden skickliga, men just till den ifrågavarande tjensten oskickliga, och derigenom utesluter de skickliga. Således må man icke tro: ju större lön, dess bättre. Dét inträffar väl, att man ibland katecheterna af nya formen också kan träffa en katechet, sådan han bör vara, och till exempel deruppå kan man anföra den en gång här förut nämnda Lars Pehrsson. Den omständigheten, att han icke har något tillnamn, charakteriserar mannen redan. Man kan på honom lämpa det der supremis gratus et imis (älskad af hög och låg). Hans nit är brinnande, hans Gudsfruktan oskrymtad, och hans bemödanden oupphörliga. Han har intet hem, utan reser omkring allt jemnt, så länge det är möjligt. Hvar helst

han öppnar en hyddas dörr, så målar sig glädjen på allas ansigten, ty Lapparnes goda naturliga förstånd lär äfven dem att urskilja det redbara från slagget. Men denna mannens klagan, att han ej är i stånd att uträtta något, samt derföre yttrade böjelse att taga afsked, vittnar ej till inrättningens fördel. Jag har hittills afstyrt det, under den föreställning, att den problematiska inrättningen snart torde upphöra, och att han måtte vänta tilldess, på det man ej onödigtvis måtte vara tvungen att bilda någon i stället och åbringa staten en onyttig depense.

Att dessa nya katecheter skola vara mer ambulatoriska än de förra, bidrar icke heller till något godt, såsom redan i det föregående är visadt. Katecheterna af förra inrättningen`sysselsatte sig med att undervisa någon viss, ända tilldess densamma kunde försvarligen läsa. De förde ingen journal, utan den eller de personer, som de undervisat, blefvo af pastor eller visitator examinerade, och deraf slöt man till katechetens skicklighet och flit. På detta sättet har det åtminstone gått till i Arieplog, och jag har funnit åtskilliga sådana af katechet undervista personer temligen försvarliga i deras Christendom, ehuru icke att jemnföra med dem, som gått i scholan. Man kan lätt finna af det föregående, att den förra katechet-inrättningen var af större pedagogisk nytta, än den sednare. Att missionairen i pedagogiskt afseende ingen nytta kan göra, är redan anmärkt, så att, om detta är meningen med den tjensten, så är ändamålet alldeles förfeladt. Men

jag anser ändå denna tjenst nyttigare än katecheternas, sådana de nu äro, ty deras gagn i pedagogiskt afseende är verkligen ringa och i religiöst och moraliskt afseende ännu mindre eller kanske intet, hvaruti likväl missionairen kan vara af någon nytta. Dock kommer det mycket an på, huru man tager saken, och missionairens personliga skicklighet betyder säkert det mesta. Denna skicklighet måste vara både physisk och moralisk, och de finnas kanske icke rätt ofta förenade hos samma person. Den physiska innebär en berghelsa, som man säger, att trotsa all naturens åverkan, en härdighet och vana att arbeta och slita ondt, kännedom af språket och kännedom af localen, hvarförutan han svårligen kan hjelpa sig fram och måste alltid hafva lots ändtligen ock ett fast mod, att icke vara blyg för farorna, och rådighet att hjelpa sig ur dem. Den moraliska skickligheten åter består i de egenskaper, som man förväntar hos en skicklig och rättskaffens prestman. Saknar man de förra egenskaperna, så kan man icke långt komma, utan måste mest hålla sig hemma eller inom de af Svenskt folk bebodda trakterna; saknar man de sednare, så gör man kanske bäst, att icke resa alls. När man besinnar den uppfostran, som den närvarande tiden ger sina barn, samt huru ovan och ömtålig en bättre person i allmänhet är för sådana slags ansträngningar, måste man verkligen sätta i fråga, om det varit meningen, att en prest, eller i allmänhet en studerad man, skulle bekläda denna tjensten, ty man kunde väl svårligen

[ocr errors]

ega några grundade utsigter att få en skicklig sökande, i synnerhet som man underlåtit att härmed förena den vanliga lockmaten: en dubbel tjensteårs-beräkning. Det vill synas, som, vore en sådan i något fall rimlig, så vore det här; ty, skulle man resa stricte efter instructionen, eller i allmänhet med nit och allvar, tror jag nästan, att man förkortar ett år af sin lefnad, för hvarje år man tjenar som missionaire, derest man icke eger en ovanligt stark natur. Men dubbel tjensteårsberäkning är med denna tjensten icke förenad, och jag klandrar visst icke heller den saken, ty denna beräkning har alltid förefallit mig orimlig: man lefver icke mer än ett år i sönder och tjenar icke mer än ett år i sönder. Det kunde väl ock finnas annat medel att befrämja dens befordran, som deraf vore förtjent. Men det tillhör sakens natur, att en missionaire icke kan tjena länge och icke kan göra nytta, sedan han blir gammal och tung på foten. Här fordras ungdomens oförsvagade kraft och helsa. Också bör han, såsom redan är anmärkt, icke vara gift. Men det kommer an uppå, om detta villkor ändå är härmed förenligt. Jag fruktar, att man då får söka sig missonairer från en annan verld än denna. Efter mödornas och farornas uthärdade stormar behöfver väl hjertat en vederqvickelse i den husliga sällhetens lugna hamn, och, stadd i saknad af bildade menniskors umgänge, uthärdar man svårligen utan en huld maka, med hvilken man kan dela sina bekymmer.

I Piteå uppehöll jag mig tvänne veckor

Under tiden besökte jag några Lapska hushåll, som voro på Pitholmen, en ö, som ligger strax invid staden och är genom en bro förenad med denna. De Lappar, som här lägrat sig, voro Arvidsjaurs-boer och i sin Christendomskunskap väl hemmastadda. Ibland andra var här en mycket gammal gumma, som icke orkade gå, utan om vintern i attjia medfördes. Jag blef anmodad att meddela henne nattvarden, emedan hon för ålderdoms skröplighet icke var i stånd att komma till kyrkoplatsen sommartiden och om vintern var alltför aflägsen. De lofvade följande dag föra henne in till staden, då jag der kunde meddela henne sacramentet. Följande dagen kommo de, som aftaladt var. Gumman drogs till staden i en attjia af sin dotter och sonhustru. Jag ́kommer härvid ihog de tvänne ynglingarne i Argos, uti det fordna Grekland, som, då mulåsnorna voro tröga, sjelfva drogo sin moder till Junos tempel, hvarest hon såsom prestinna egde något att beställa, som var angeläget, och hvarföre hon icke fick förlora tiden. Allmänheten jublade i bifall öfver detta prof af sonlig kärlek, och prestinnan, sjelf deraf rörd, utbad sig af gudinnan åt sina söner den skönaste lott på jorden, hvilken också utföll, då de följande natten insomnade och aldrig mer uppvaknade, hvaraf man slutade, att detta, enligt gudinnans förklaring, vore den bästa lott på jorden en salig död.

[ocr errors]

Jag samtalade först med gumman efter min vana och grundsats, icke just i, för en allmoge, ja till och med för menniskohjertat i allmänhet,

« FöregåendeFortsätt »