Sidor som bilder
PDF

deremot gör bäst att taga sitt förnuft till fånga, ty eljest kan det gå med honom, som med svinen i de Gergeseners landsändar, hvilka, bäst som de gingo på betet, allt efter som instincten dref dem, slutligen öfverföllos af en hel legion furier och störtade i hafvets afgrund. Det moraliska förderfvet är den tanklösa irreligiositens vanliga följeslagare; men en tänkande irreligiositet finnes icke. Om en man har ett hus, men tycker, att det är bristfälligt, dåligt och otrefligt, samt derföre rifver det och i sin antipathi, går så långt, att han casserar alla materialierna och bränner upp dem, så måste han vara säker på sig, att han har tillgångar och materialier att bygga ett nytt, ty eljest blir han ute på bar backe, och då blir hans sista värre än hans första. Det var dock bättre att hafva hus och tak öfver hufvudet än hafva intet. Kanske ref han ock huset för det, att några moderna menniskor lastat det för dess gammalmodiga utseende och inredning. Då var det ju bättre att måla och putsa upp det en smula, hvartill de moderna mästarne lätteligen varit honom behjelpliga. Sedan kunde han hänga kring väggarna så många moderna taflor han behagade och hade bott der rätt beqvämt. Men nu förhastade han sig alldeles. Han hade dock bordt besinna, att huset icke måste vara så dåligt heller, efter så många menniskor före honom bott der och befunnit sig väl. Nu får han försöka, om det är något bättre att bo ute på marken. Nog kan det gå an, medan dagen räcker, och Lappmarken, 14,

[ocr errors]

solen skiner, och han kan gå omkring och spatsera; men, när natten kommer med sitt mörker och sin kyla, eller det mulnar till för honom, och han får en regnskur på sig, då först märker han, i hvilken obehaglig belägenhet han befinner sig, då torde han bittert ångra sin dårskap och sitt förhastande. Just så synes mig förhållandet vara med många menniskor i den bildade verlden. De hafva låtit förleda sig af några tänkande, och kanske icke just ändå så rätt eller djupt tänkande, menniskors invectiver mot vissa bizarra och grotesqua anstrykningar och utbyggnader af vår Christna lära, kanske till och med mot dess väsende, och förkastat den helt och hållet, men hvarken tänkt på eller kunna ändå åstadkomma något bättre, utan blifvit platt utan all tro och religion. Det lärer väl dock ej gifvas någon, som icke slutligen måste finna, huru bedröflig en sådan tomhet och andelig fattigdom är. Den mest obildade nomad här i öknen eger då visserligen en långt bättre bildning, om han är religiös. Han har väl sina fördomar, tror på spöken och gastar m.m.; men dessa fördomar äro dock vida mindre än den, som platt icke tror, att det finnes något annat än hvad han kan gripa med handen, och att allt det öfriga endast är hjernspöken. Men jag må återvända till mitt ämne. Sedan acten var till ända, återvände mina gummor på samma sätt som de kommit: de unga drogo den gamlas – det var omkring 3 mil till deras kåta. Efter jag här träffat Lapparne i deras hemvist och hvardagslif, torde det ej vara o211 lämpligt att nu göra en liten beskrifning om deras lefnadssätt och mera dylikt. Det är redan anmärkt, att Lapparne flytta periodiskt från öster till vester och tvärtom. Det är likväl i många afseenden mycken olikhet mellan dem. Man kan först skilja dem i nomader och icke-nomader. De förra utgöra nationens kärna och framställa den i dess rätta och ursprungliga form, de sednare äro afskräden. De sistnämnda äro antingen fiskare-Lappar, som uppehålla sig vid sjöarna i Lappmarken eller ock vid Norrska hafvet, eller ock kringstrykande vallhjon, sådana jag ofvanföre beskrifvit, tiggare och fattighjon; slutligen bör man också nämna socken-Lappar, hvilka vid socknarna i Norrland, ja väl äfven Helsingland, äro engage

rade såsom afdragare, profosser och dylikt. Nam

net Socken-Lapp har just kommit att betyda ett sådant slags handtlangare, så att det väl ock kan heta om en Svensk, att han är en Socken-Lapp, om han har en sådan befattning. Det synes besynnerligt, att denna nation så allmänt kommit att användas till sådana tjenster, ty jag kan ej finna, att den af naturen dertill är mer fallen än andra. Men sannolikt hafva Lapparne fordom mer och vidsträcktare än nu strukit kring landet och tiggt 8),

8) Uti Wilskmans Ekklesiastik-Verk (Edit. Skara, 1760, p. 396.) finnes följande märkeliga rubrik: Landstrykare, Komedianter, Gycklare, Hedningar, Häktmakare, Judar, Lappar, Lindansare, Lättingar, Lösdrifvare, Morianer, Månglerskor, Savojarer, Tatare, Trådragare, Turkar, Ziguener, etc. A. a. Kongl. Majestät hafver redan den första September 1720

[ocr errors]

och, när man till följe af kungliga påbud börjat hålla efter dem och förjaga en sådan ohyra, så har väl en hop af dem, någon här och någon der, i socknarna antagit denna tjenst, för att få något försvar och vara socknens Lapp, och man har förmodligen icke ogerna sett detta, emedan det icke torde så många competerat till en sådan syssla. Imellertid har nu en afdragare-nation bildat sig, som torde blifva lika evig som Judar och Ziguener, och, sedan den öfriga delen af Lapska nationen försvunnit, finnes säkert denna qvar. Också lärer den nog hålla sig inom sig, så att

låtit angående Lapparne utgå thess nådiga befallning, att som the tillfoga allmogen hvarjehanda olägenhet samt skada skogarna; thy skulle the genom det ena länet till det andra blifva förde och beledsagade, intillthess the vid theras hemvister i Lappmarken kunde komma att stanna. Att sådant * icke är efterlefvadt, upptager Kongl. Majestät med misshag och vill thess therom utgångna förordning till fullbordan och verkställighet hafva förnyat; åliggande vederbörande Landshöfdingar och Kronobetjente att noga efterfråga, till hvad församling sådana Lappar sig hålla, intillthess the kunna blifva härifrån orterna afförde . . . . . Kongl. Maj:ts Resolution på Presterskapets besvär, d.22 Oct. 1723, §. 2. Af rubriken kunna vi se den artiga groupen af samtliga våra bröder i lifvet. Den är min sann icke att gråta åt! Af författningen deremot kan man se, att landet varit besväradt af Lappars kringstrykande äfven fordomdags, och, då denna författning är äldre än Lappscholornas inrättning, så kan man skäligen sluta, att sådant landstrykande icke får anses såsom följd af dem.

[ocr errors]

den icke genom giften bortblandas med andra, ty sannolikt vill ingen annan menniska befrynda sig med socken-Lappslägten. Imellertid skadar det icke, att äfven sådana varelser finnas, och det gifves kanske äfven bland dem mången god menmiska, ehuru omständigheterna äro vidriga. Den, som är exponerad för verldens förakt, såsom dessa, fattar en viss misanthropi och missaktning för verlden å sin sida, hvarigenom han sätter sig öfver dess omdöme, och deraf följer sällan något godt. Dessa socken-Lappar äro dock nu till en stor del idoga menniskor och händiga, i synnerhet till korg-arbeten af tågor. Vallhjonen äro redan beskrifna, de blifva vanligen med tiden tiggare och fattighjon. Men tiggare och fattighjon blifva äfven af de nomadiska Lapparne, när de genom olyckor eller egen slösaktighet och fylleri förlorat sin rehnhjord. Då återstår dem intet annat än att blifva fiskare eller ock slå sig på tiggeri eller båda tillsammans eller ock det ena först och det andra sedan. Nybyggare kunna de icke blifva, ty här inträffar det der: ”grafva orkar jag icke”. Men så blygas de deremot icke att tigga. Om en Lapp från barndomen blifvit vand med Svensk handtering och lefnadssätt, då blir han lätteligen nybyggare och försvenskas, som sagdt är, helt och hållet; men att gå öfver, sedan han är fullvext eller börjar komma till åren, det vill ej låta sig göra. Till fiskare-Lapp är dock öfvergången ganska naturlig, i synnerhet om han skaffar sig fiskredskap, medan han ännu har någonting att skaffa för. Här har han sitt gamla lefnadssätt, ehuru

« FöregåendeFortsätt »