ta läte ljuder ungefärligen så här: Njau, njau, njau och höres så stilla, sagta och hviskande, att man tydligen kan märka, huru det ej är ämnadt att höras öfverljuddt. När nu jägaren om våren vid parningstiden får höra en ryp-hanne skratta och då härmar denna lockning, kommer hannen och sätter sig ner helt nära, synes obeskrifligt ifrig, ger till åter ett skratt och tyckes lyssna. Då får han döden, i stället för det kära rendez-vous, som han väntade, och pliktar således dyrt för sin otrohet, kanske ock för sin trohet; ty det kan någon gång hända, att det är sin egen maka, han söker. Eljest underhålla ryp-hannarne den tider ett rätt muntert väsende i skogarna, ty de skratta ofta, och, när den ena ger till ett sådant thriumphläte, så drar också den andra till dermed på sin ort, för att låta höra, att han icke är sämre karl, han heller, och så går det från den cna till den andra, såsom en ropande telegraph kring skogen. Det är i synnerhet tidigt om morgonen, kl. 1—4 à 5, som skogarne lefva i denna muntra ton, och äfven någon stund på aftonen. Om nu rypornas trohet under parningstiden synes problematisk, så är deremot det orubbliga fortfarandet af deras äkta band under hela sommaren så mycket mer anmärkningsvärdt. Sedan den egentliga conceptionstiden är förbi, viker hannen aldrig från sin maka, utan uppehåller sig helt nära i grannskapet, der hon ligger och kläcker sina ägg. Förgäfves använder jägaren då mer den falska, lockande Sirén-sången. Endast när man kommer in på dem, flyger han sin kos, men slår ned icke långt

1

derifrån och ger till ett skratt, hvilket tyckes vara ämnàdt att aflägsna faran ifrån honan, igenom att narra den tilläfventyrs illasinnade öfverraskaren att börja förfölja honom. Honan ligger imellertid orörlig på äggen och flyger icke upp, förrän man kommer så nära, att man nästan är på väg att trampa henne. Hon är också till färgen så lik marken, att man nästan icke är i stånd upptäcka henne n. b. ryporna äro grå om sommaren. Men, när man nu kommer så nära in på, att hon måste fly undan, låtsar hon vara så ofärdig, att hon icke kan flyga, utan flaxar något och springer för att locka öfverraskaren bort ifrån äggen, till att förfölja henne sjelf. Hastar man nu efter henne, så gör hon sig i början ännu icke brådtom att komma undan, utan kryper och flaxar strax framför ens fötter. Men småningom börjar hon återfå sina vingars bruk: hon flyger något stycke och sänker sig åter ner till marken. Sedan hon nu lyckats att locka sin fiende långt ifrån äggen, flyger hon sin kos. Men, om man icke förföljer henne, utan stadnar på samma ställe, eller efter ett korrt förföljande börjar att vända om dit, slår hon ner framför ens fötter, springer af och an samt låtsar skynda än hit än dit; ja, hon kommer så nära, att föga fattas, det hon ej med vingarna rör vid fötterna; det är förundransvärdt att se, för hvilken ögonskenlig lifsfara den arma fogeln blottställer sig för sitt foster. Äfven äggen äro till färgen, likasom fogeln, grå eller, rättare sagdt, brunspräckliga såsom de gamla vissnade löfven och tall-strunten, som ligga på

marken: naturen har utbredt en slöja af förvillande likhet öfver det värnlösa lifvet, till att gömma det för rofgiriga blickar,` och det är i allmänhet, som man vore slagen med blindhet, när man kommer åt en fogel, hvilken ligger på sina ägg; man ser honom icke förr, än man är på väg att trampa honom, och han då måste taga till flykten. Sedan ungarne blifvit utkläckta, håller sig hela kullen tillsamman, ända till sena hösten: hannen, honan och ungarne. När man då kommer på denna familj, skingra sig ungarne hit och dit i gräset vanligen flyga de upp först, så långt de orka, ty de kunna tidigt flyga, men förmå ej flyga långt sedan de slagit sig ned, ligga de stilla som stenar och inkrupna i gräset, eller tätt ihopkrupna till marken, så att det är nästan omöjligt kunna upptäcka dem. Imellertid arbeta hanen och i synnerhet honan på att förvilla den, som kom och öfverraskade. Hennes ifver och ångest är obeskriflig; lifvet tyckes hon nu icke alls sätta något värde på, utan synes nästan villja truga sig på sin fiende. Häri är tjäderhönan henne fullkomligt lik, ja nästan ännu mer oförvägen. Jag har icke så ofta varit i tillfälle att pröfva henne häruti som rypan; men Nils Nilsson Sjonka, en skogs-Lapp i Arieplog och stor skytt, har berättat mig följande händelse såsom ett utmärkt prof derpå. Han kom en gång oförvarandes uppå en tjäderhöna med små ungar och beslöt att rigtigt med flit sätta den förra på prof. Ungarne skingrade sig ett litet stycke, som sagdt är om ryporna, och gömde sig, så godt det lät sig göra, i'

gräset; men hönan sökte, efter vanligheten, narra honom med sig och förvilla honom ifrån den trakten. Han vände sig åt ett annat håll; då kom hon och slog ned strax vid hans fötter och började åter gå undan; men han vände sig ifrån henne och förblef för öfrigt orörlig på samma punkt. Då kom hon åter, slog ned framför hans fötter, flaxade med vingarna och slog honom dermed om benen samt kröp omkring honom så, att hon vidrörde honom ofta. När han, allt detta oaktadt, förblef orörlig, stadnade också hon slutligen och såg honom uppmärksamt i ansigtet. Efter en stund begaf han sig sin väg; men hon stod qvar alldeles orörlig på samma punkt och såg efter honom, så länge han var inom hennes synkrets. — Men, för att återkomma till rypornas naturalhistoria, får jag ännu tillägga, att rypan, medan ungarne äro små, om nätterna samlar dem under sina vingar och ligger på det sättet öfver dem. Samma utväg vidtager hon äfven ofta, för att skydda dem mot mygg. Min far berättar, att han en gång under en ovanligt svår myggsommar kom på en rypa i denna belägenhet. Hon hade 9 ungar under sina vingar; men 3 lågo döda bredvid: vingarne hade icke räckt till att öfvertäcka dem. Vid svåra mygg-somrar lider verkligen skogsfogeln, och man märker om hösten en synbar brist på ungfogel. Om hösten, iOctober, äro rypungarne fullvexta; men hela kullen förblifver oåtskiljd. Äfven börja då flere kullar slå sig tillsamman, så att det blir stora skockar. Då tyckes det förra societas conjugalis och paterna (familjförhål

landet) upplösa sig och öfvergå till ett allmännare samhällslif. 1 November har jag mina hvita foglar på holmarna återigen och får börja på att fånga dem.

1

Mariæ Bebådelsedag, den 25 Mars, var stämning; men församlingen var icke talrik. Ingen Lapp var närvarande. Påskhelgen var någorlunda besökt af den Svenska församlingen, och någon enda Lapp hade äfven infunnit sig: de voro redan i antågande uppåt. Man kommer till kyrkoplatsen dagen före Lång-Fredagen, som nu var den 13 April, och reser hem antingen om Annandag Påsk på eftermiddagen, eller också om morgonen dagen derpå. Från norra trakten infunno sig endast tvänne personer. De voro verkliga contraster, både till utseende och väsende. Den ena var en gammal, högst illa beryktad och till utseendet afskräckande, Lapp-gubbe, Mulfi kallad, om hvilken mera framdeles; den andra katecheten Lars Pehrsson. Den gamla hade följt den unga, snälla skidlöparen öfver de breda skogs-åsarna (tjavelk); men, när den sednare vid annalkandet till staden började skynda, förmådde han icke följa med, utan tillbragte natten på en holme en half mil från Arieplog. Lars Pehrsson hade efter marknaden tillbragt tiden i Nausta, ett nybygge i Jockmocks socken, och der hållit ett slags schola med Lappbarn af sitt district. Han hade således icke under denna tiden rest omkring. Detta stridde väl nu mot reglemente och instruction; men ingen lärer kunna klandra, att en man af nit och lefvande anda sätter sig öfver den döda bokstaf