At I kunn' med hvar ann få lefva belt förnögda,

Och rädas ingen ulf innom ehr gräntz och gård. Den berden lärer städz med liufligheet ebr mätta,

Och föra den i beet, som I sielf önska må.
I lär med honom snart kunn' komma så til rätta,

At bägge blifva ett, och intet mera två.
Han bar med Widegren ehrt bierta til sitt bunnit,

At de ey skiljas åth, så länge något rörs.
Så ba I både två det ändemålet hunnit,

Dijt alt som qvickheet har af kiärlekzdrifften förs. Och vij, som budne ä', vij skole ey förglömma,

eh nu fått,

Vij sku ehr bägges dygd och kiärlek högt berömma,

Och önska ehr dertil alt sielfbegiärligt godt; I synnerheet skal det vår trogne önskan blifva,

At ingen lyckans debl hoos eder fattas må, Så länge man med bläck lär tull-journaler skrifva,

Och grunden af Carlsteen lär på sitt ställe stå.

En gåta, som sig sielf uthtyder. Jag har väl vingar fått, men kan mig sielf ey röra, Dock är jag rörlig nog, och låter mig omföra

I öster, vester, sör och norr, men står dock qvar

På samma ställe, der jag foten fästat bar. Jag tar maatämbne moot förutan några händer, Och söndergnager det, men har dock inga tänder.

Jag pekar, veet dock ey, hvart vädret vänder sig,

Och hyser, lijflös sjelf, mång siälar uti mig.
Den snabbast gissar på, hvad man mig pläger kalla,
Hans skål i laget skal blij drucken utaf alla,

Men den, som icke veet bvad jag är för en ting,
Han skal så länge ey ba lof at springa kring.

XXI.

Klärleks-samtal

emellan
ehreborne och välförnäme
Herr Brudgummen

sampt
ehreborne och dygderijke

Jungfru Bruden, som den 27 Octobr. 1701 uti Stockholm slöte med hvarannan ett

christlofligit ächtenskapsförbund,

Hvars nampo ho veta vill
Han fråge echo till,
Som gaf på talet svar
Och nämbde detta par.

Herr brudgummen.
Ach enslighet, som mina sinnen fängzlar,
Och med olust på tusend sätt städz ängzlar,

Hur kan jag blij

Din boijor frij?
Farväl, jag vill ey längre mig så qvällia,
En dygdig siäl vill jag till maka vällja.
Acb, himmel, du utvisa mig den sanna.

Ecbo: Anna.

Hvad bimblen täcks i vänne-rabl at sluta,
Det måste skie, där mot får ingen pruta;

Dess villia är

Och mitt begiär;
Ty önskar jag den dagen må sig skynda,
Som kan min vän med mig förnöyligst binda.
Ach, himmel, lät den glädje-sool snart skijna!

Echo: Stina.

Nu är jag nögd, nu fägnar sig mitt bierta,
Fördrifven blijr all enslighetens smärta.

Jag älskar dig,

Du älskar mig
Min själ, din sial, en siäl ska blij tillsamman,
Vij sku ihop ha idel lust och gamman;
Vår kiärlek skall ey lida något klander.

Echo: Brander.

Jungfru bruden. Som himlen har så nådig velat vara Och oss ihop i kiärlek sammanpara,

Så ästu min,

Ty jag är din,
Ditt bjärta mitt, din villia är min villia,
Till grafsens brädd skall ingen oss åtskillia;
Min högsta skatt, den jag ba kan.

Echo: Jahan.

Så låtom oss nu kiärleks möte giöra;
Slätt ingen sorg vår glädie skall förstöra,

Ty ditt och mitt

Skall vara it.
Vår roo, vår frögd skal daglig sig förmera,
Ren kjärlek skall vårt bela bo regera,
Ty kiärlek är, som rår all ting.

Echo: Spalding.

Herren Gud Välsigne Brudfolket!

XXII.

Helt Godt Väl-Behageligt

nöije, tillönskat handelsmannen, ehreborne och välachtad

Herr Hans Ström

sampt
ehreborne och dygderijke jungfru,

Jungfru Catharina Regina Spalding, som förnöijligt sammanvigdes i Stockholm den 3 Nov. anno 1701.

,
Serdel's inom ächta hägnad,

Fägre städz ebr, såta trå.
Nöijet, som ebr fogat samman,
Låte eder med hvarannan

Eder önskans nöije nå.

2.
Nöijet eder städz upvacbte,
Nöijet edert förråd achte,

Nöijet duke edert bord.
Nöijet ebr och edre mätte,
Nöijet all ebr omsorg lätte,

Nöijet beete eder biord.

3.
Nöijet drifve eder bandel,
Nöijet styre eder vandel,

Nöijet vare ebr cassör,
Nöijet edert huus försvare,
Nöijet bvardags gäster vare,

Nöijet föllie hvad I giör'.

4. Nöijet vare bästa drängen, Så och piga, bädde sängen.

Nöijet gif ebr ögon blund, Nöijet söfve ehr i sömnen, At i städz om nöijet drömmen,

Nöijet foge mund vid mund.

5. Nöijet lät ehr nögde båda Uti nöijsam kiärlek skåda

Eder ätt förkofrat blij, Nöijet nöije ehr i tijden, Ocb sän tiden är förlijden,

Lät ebr evigt nöije sij.