Sidor som bilder
PDF

passera med båt, hvarföre det är högst angeläget att hinna fram, medan ännu båtarne äro qvar på denna sidan. Om alla redan hunnit fara till kyrkoplatsen, och man således vid denna stranden af Betsatjaur icke finner någon båt, så kan man endast med stor möda och på långa omvägar komma fram. Onsdagen, sent på qvällen, begaf jag mig hemifrån. Jag hade med flit afbidat aftonen, emedan jag hoppades, att vädret skulle sagta sig något mot natten, ty det hade varit en förfärlig storm den dagen. Som jag var obekant med Navijaur-strömmarna, hvilka man först har att passera, när man far med båt från Arieplog österut, så anmodade jag Sjul Larsson, att skaffa min båt utföre dem, och gick öfver NavijaurMårka. Sedan satte jag mig i båten, och Sjul Larsson gick hem till sitt, sedan han laggt några stenar i bakstammen till att hålla jemnvigt, på det båten ej skulle vara så fram-tung, då han är rätt svår att ro, men i synnerhet att styra, när det blåser. Navijaur är en liten sjö, knappt en half mil lång: der hade jag icke stor olägenhet af stormen, jag hade Öberget på den sidan och kunde ro i skydd af det. Den förmån var det ock, att det var vestan och således för mig, som skulle fara österut, god vind, allenast han icke varit för häftig. Koroqueik passerade jag vid midnattstid. Ännu hade jag skärgård ett godt stycke, och lä i skydd af en mängd holmar, belägna på vestra sidan af min farled. Men på afstånd kunde jag höra böljornas förfärliga brusande, och stormen hven i träden på holmarna. Äfven i lä var vatt* met oroligt, och ansenliga blindvågor gungade båten. Farleden gick till en början söderut, och jag beslöt att hålla den så långt som möjligt, för att komma upp i vinden samt sedan kunna ro för förlig vind. Också sträcka sig en myckenhet holmar i denna rigtning, under hvilka jag kunde hafva skydd. Denna sjö har eljest en stor myckenhet holmar, så att man säger, att holmarne i Udijaur äro lika många med dagarna i året. Ingen lärer väl hafva räknat dem, och icke torde heller deras antal råka vara just jemnt 365, utan det der antalet: ”som dagarna i året” skall väl vara ett rundt tal och betyda, att de äro ganska många. Det tyckes utgöra en positivus till den der superlativen, ”som sanden i hafvet och stjernorna, himmelen”. Jag rodde nu i skydd af dessa söderut, tilldess jag skulle komma midt för mynningen af Welma. Welma (på Svenska elften eller ån) kallas östra ändan af Udijaur, som, jemnförelsevis med det öfriga, är smal. Likväl är denna ån nära en fjerdingsväg bred, och längden torde uppgå till tre fjerdingsväg. Ingen holme finnes på denna, utom en mycket liten, som ligger just i mynningen. Tätt invid norra landet ligger väl också en holme, temligen stor och skiljd derifrån endast genom ett smalt sund; men man räknar honom till landet. Från densamma har det stundom händt, att ”kyrkofolket” (kyrkofararne) fått vända om för vestanstormen, och i Velma-mynningen har mången blifvit hvit om näsan, vid anblicken af böljornas antumlande åsar. Från Velma-mynningen till den linie af holmar,

under hvilken jag höll mig, torde vara nära en half mil. Äfven sedan holmarne upphört, höll jag ännu i sydlig rigtning, för att komma väl upp i vinden. Stormen var ytterst häftig, vågorna stora. Än var jag nere i den djupa, mörka dalen mellan dem, än svindlade jag öfverst på den fraggande åsen. Jag hissnade väl ibland, jag kände en viss häpenhet; men det var ingalunda den bäfvan och ångest, som jag hade känt på färden mellan Långträsk och Gråträsk. I värsta fall var dock ej värre än att dö som en man, som en hjelte bland brusande böljor, men icke, som en bortkommen hund, svälta ihjäl i skogen. Sinnet kände sig lyftadt af höga betraktelser. Jag såg Försynen tala till mig i majestätiska sinnebilder. När böljorna öppnade sitt svalg, så såg jag der grafvens djup; i skummen på deras öfversta kam såg jag svepdukens fransar; dock gungade jag oskadd deröfver – så gå ju de lefvande öfver de dödas grifter; först i sinom tid, när Herren dem kallar, skola ock de nedsjunka deri. Solen höjde sig redan (vid pass kl. 1) ifrån sin hvilobädd i Hyperboreernas länder och lyste på sjön: så lyser hoppet i lifvets tummel. Då och då sköljde en bölja öfver mig: vattnet är klart, det är dopet till renhet i hjerta och seder. För frisk, förlig vind sträfvade jag redan mot öster: väl dem, som ej drunknar i svindlande medgång! Men båten är redan half med vatten, då ser jag med fägnad den lilla holmen i Welma-mynnet, det var en efterlängtad hamn; jag kunde nu i dess skydd ösa ut vattnet. När båten var läns, lade jag åter ut. Hastigt och

lustigt gick färden; men det dröjde ej länge, inan båten åter var half med vatten, så farligt det var att släppa årorna och icke hålla balancen, måste jag likväl ösa en gång, inan jag kom i skydd af något land. Tredje gången öste jag bakom en udde, som skjuter temligen långt ut i sjön. Efter jag nu hunnit landet, aflägsnade jag mig icke vidare derifrån. Jag såg på ett ställe ett djupt dike och rodde i land, för att se, hvad det kunde hafva att betyda. Här fick jag se mycket nedlagdt arbete, som nu var alldeles onyttigt. Jag förstod, att det var något af Major Staël von Holsteins arbeten, om hvilka jag mycket hört talas. Han hade vid början af 1800-talet varit en hufvudinteressent vid Nasa silfververk och ville förmodligen hjelpa upp det genom åkerbruk i landet. Visserligen var åsigten i den delen rigtig, att en bruksrörelse - med så ringhaltig malm, som här fanns, omöjligen kunde bära sig, så länge man måste transportera proviant för arbetsfolket mer än 30 mil. Dock haltade hans calcul just på samma ben, som de flesta andra goda calculerna i våra tider haltat, nämligen kostnadsförslaget, som ej gick jemnfötters med kostnaden, och nyttan, som, till och med om den icke uteblifvit, dock säkert på långt när ej motsvarat uppoffringarna och ännu mindre förhoppningarna. Man har också i alla, men förnämligast i dessa, tider sökt binda dylika missräkmingar vid statens ben; ett försök, som dock misslyckades för Major Staël, ty han fick, såsom alla sådana borde få, binda det vid sitt eget. Det fotjernet blef honom för tungt att röra sig med, - Lappmarken, * 22.

[ocr errors]

338 * – ~ och dermed afstadnade hela den onyttiga bruksrörelsen. Mången har det begreppet om bruksrörelse, att den skall befordra landets cultur och välmåga; denna verkade likväl motsatsen, ty, om icke bruket gått öfver ända, så hade väl aldrig Arieplog kommit till odling och välmåga. Det påstås väl också, att inga nybyggen funnos i Arieplog före bruket, och att detta tagit upp de första; äfven detta är ogrundadt, ty bruket har inga beboeliga nybyggen upptagit, utan man narrade de nybyggare, som då funnos, att gifva sig under bruket, och synade sedan deras nybyggen. Det fanns vid pass 10 nybyggen i Arieplog omkring 1770, då bruksrörelsen började; men, när den upphörde korrt före 1810, var antalet ännu nästan detsamma, och de voro alla stadda i yttersta fattigdom, såsom jag vid beskrifningen om min barndom redan nämnt. Alla ledo de brist och åto barkbröd. Sedan bruksrörelsen upphörde, äro öfver 20 tillkomna. De äro ock nu för tiden temligen behållna. Barkbröd är en raritet. Det är också ganska naturligt, att bruksrörelse icke här kan hafva samma verkningar, som i en väl befolkad ort, der tillgångar till nya ånläggningar saknas. Der finnes ofta mera tillgång på folk än på arbete, och det blir således en verklig välgerning, när utväg för den sysslolöse öppnas att få arbeta och derigenom göra sig en förtjenst. Men der man har mera arbete, än man hinner med, och der det nödvändigaste måste blifva att skaffa sig tak öfver hufvud och bereda jorden till att deraf kunna vänta skörd, der kommer den tolfskillingen illa

« FöregåendeFortsätt »