Sidor som bilder
PDF

ty Comminister Grönlund hade redan i dag på morgonen rest till Alkavare.

Imellertid dröjde vi qvar här att afbida hans återkomst. Han kom på Måndagen. Resan till Alkavare är visserligen svår; men den prestman, som gör denna resa, har dock den stora förmån, att han icke behöfver hafva någon möda att skaffa fram sina medförande effecter, ty Lapparne måste härom draga försorg. Ett visst antal rehmar föras till Qvickjock, och man lägger på dem alla sakerna att bära, så att personerna få gå alldeles lösa och lediga. Man kan äfven medföra ett tält att slå upp, der man vill tillbringa natten. Denna skjuts utgår tourvis, efter som by-länsmännen utnämna, och presteras utan någon betalning. Sammaledes uppforslas presterskapets i Lappmarken löningsspannmål, så att den emottages af löntagaren kostnadsfritt på stället, hvilket är för honom en stor och i sjelfva verket ganska billig förmån. Ty på så aflägsna orter, som Qvickjock, Karesuando, m. m., skulle spannmålen blifva presterskapct dyr, om de sjelfva skulle nödgas draga försorg om transporten, och deras inkomster vara att anse nästan hälften mindre. Denna prestskjuts är såsom en annan kungsskjuts i Lappmarken. Det stationaira presterskapet behöfver ingenstädes resa i ämbetsärenden utan skjuts och lots. Pastors i Wilhelmina capellresor lära likväl härifrån utgöra ett undantag; ty han lärer sjelf nödgas draga försorg om sin skjuts till Fatmomocke. Kanske ock på något annat ställe sker sammaledes; men åtminstone behöfver icke

[ocr errors][merged small][merged small]

hafva något bekymmer. Den Lapp, som nu skjutsade Comminister Grönlund (h. e. transporterade hans saker), kallas Wassjal. Detta betyder flitig, driftig, och är en ironi åt den mannen, ty han är en högst Hat och orörlig menniska. Brännvin var hans lif, och i begär derefter tror jag att bland sjelfva Lapparne man skall hafva svårt att finna maken. Han tiggde brännvin här i prestgården med en alldeles outtröttlig ihärdighet. Presterskapet är ofta högst besväradt af Lapparnes bränn

t

vinstiggeri, när brännvin ej finnes på något annat

ställe att tillgå. Det gäller nästan icke att neka. Denna besvärliga mannen bidrog dock jag att hjelpa bort. Han hade en rehnost, som han ville gifva frun, välförståendes, att han derför ville hafva sig en sup. Men frun ville alldeles icke emottaga osten, emedan hon väl kände mannen. Hon lofvade slutligen, att han skulle få en sup, med villkor, att han sedan skulle draga sin kos. Men, sedan han fått den, började han åter bjuda ut sin ost, än åt far och än åt mor, samt förundrade sig

högligen, att de ej ville mottaga skänk. Slutli

gen sade jag: ”Åh! gif osten åt mig, efter du är så angelägen att blifva utaf med den.” Detta ville han icke uppå, utan fortfor att villja påtruga far och mor. Jag förstod nog, hvilken väsendtlig egenskap som fattades mig att vara competent till osten. För att afhjelpa detta fel, gick jag efter min lilla brännvinsflaska, deri ännu något var qvar, visade den för honom och sade: ”Ser du, om icke jag har brännvin, jag också!” – ”Förmodligen bara vat

ten?" svarade han. Då gaf jag honom en liten tår uti en sked att smaka. Då började han se sakerna ur en helt annan synpunkt. ”Ja ja, du är på lång resa stadd, du; du kan nog behöfva en ost i res-matsäck, den kan någon gång komma till pass.” – och så ville han gifva mig osten; men icke heller jag tog emot honom, utan sade, att jag nu mer icke ville hafva den, när jag ej fått, då jag begärde. Här stod han nu och bjöd ut sin ost, ömsom åt far eller mor och ömsom åt mig (n. b. jag var ej hans prest; min befattning sträcker sig endast till Piteå Lappmark) – allt förgäfves; men af mor hade han väl, under den långvariga petitionen, två å tre gånger fått sig en sup, alltid mot förnyadt löfte att då gå sin väg. Men, när han fått supen, kom denna gudadryckens förtrollande tjusningskraft honom att ännu glömma sig qvar en stund, och så var han åter framme med sin talisman. Slutligen sade jag: ”Nu skall jag också gifva dig en sup, om du reser.” – ”Nå!” sade han. ”Ja, när du kommer på andra sidan om elfven”, svarade jag – Han hade sina rehnar på andra sidan, och ditut gällde färden. – Detta gjorde sin verkan, mannen blef snart resfärdig, och jag rodde honom öfver; der fick han den utlofvade färdknäppen och reste sedan i Herrans frid. Med honom reste oekså min trefliga reskamrat Lars Pehrsson. Han kunde med denna Lapp följa till de trakter, der Qvickjocks Lappar nu vistades, och hoppades sedan derifrån kunna komma till sina egna. Men jag fann ej för godt att vidare följa med, utan beslöt att fara hem. Jag hörde mig väl före här om tjenstehjon, men förgåfves. Dock fick jag anvisning, att i Peuraure, ett nybygge vid pass 2 mil härifrån, hvilket jag nu kunde passera vid återfärden, vore tilläfventyrs möjligt att få en piga. Fredagen, den 27 Juli, begaf jag mig från Qvickjock på eftermiddagen, skjutsades med båt # mil, och sedan gick jag på beskrifning öfver Lastak samt kom till Peuraure om aftonen. Nybygget är beläget på en holme, men fäbodarne voro på norra sidan af sjön, och dit kom jag. Det var afton, boskapen var i fähuset, "och man höll på att mjölka. Den första, som mötte mig, var en Lapp, något till åren kommen. Han helsade och tackade för sist. Då jag frågade, när det var, började han tala om, att vi för ett par år sedan varit tillsamman i den eller den Lapp-kåtan. Han mente min bror Lars Levi, som också ett år förestod missionaire-tjensten. Det var således icke ett formalitets tack för sist, som brukas på vissa ställen bland allmogen, äfven om man icke känner den man helsar, utan ett misstag. Sedan man helsat, har man allmännast tre slags ingresser till vidare samtal: 1 dag är det vackert (fult) väder Tack för sist? och Huru mår du? Den sista är Lapparnes, och derpå följer: Hvad nytt? (Mah sakan?). Helsningen sker, Lappar imellan, med näsan. Strax man kommer, så säger man: Puorist? (Väl! Goddag!); sedan träder man närmare till hvarandra och sätter ihop nästibbarna samt säger dervid ännu en gång med långsammare och uttrycksfullare ton: Puorist! Detta kallas helsa med näsan, kyssas med näsan, ett talesätt, lika allmänt i Lap

skan, som kyssa hand eller på mun i Svenskan. På en Svensk helsar Lappen endast med handslag, kanske ock bland Lappar på någon, som han icke alls känner. Sakan (nyheter) är sedan det vigtigaste, och den, som har mycket af sådant, han har en courant vara och är nästan lika välkommen, som i bättre kretsar en skön musikalisk talent eller en eljest interessant sällskapsmenniska. När nu den ankomne har något nytt att berätta, som kan vara af vigt, hör man med en otrolig uppmärksamhet och gapar, i ordets egentliga bemärkelse. Allt slags sysselsättning afstadnar. Man kan till och med göra halt, midt under det man håller på att slicka tråget eller tända på pipan: det slickande fingret kan stadna midt på vägen till den gapande munnen, och den half-påtända pipan åter få slockna i ena handen, under det stickan i den andra brinner ut. Man blir likasom träffad af slag eller förvandlad till sten. Då och då får man höra ett: Lä! (det är), hvilket ungefär är liktydigt med det Svenska: Kan man höra! eller ett: Tet (Ja så!) eller också: Te, te, te! (Så, så, så!). Slutligen kan väl ock någon utbrista: Te mon kåikib tasat (Nå, jag blef förtorkad här på stället!): jag blcf alldeles handfallen, så förvånad, att jag ej kan röra mig ur fläcken, likasom förtorkad eller förstenad. Det gäller naturligtvis icke just om alla slags nyheter, utan om något ovanligt eller oväntadt. De vanligaste nyheterna röra Lappar, rehnar och vargar, hvar den och den nu befinner sig, hvilka andra man haft någon underrättelse ifrån, hurudant rehnbetet är på det eller det stäl

« FöregåendeFortsätt »