Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

ega rum? I Lappmarken finnas pastorater, till vidden vida större och nu mer äfven till folkmängden lika stora med många nere på landet; kan man väl då tro, att de inga kyrkoherdar behöfva? Och, i händelse de dem nu förestående pastorer ej äro det, hvar äro då deras kyrkoherdar? Men, torde man säga, om pastoral-examen föreskrifves såsom ett villkor för befordran till pastorat i Lappmarken, så torde brist på sökande uppstå. Den knuten är lätt upplöst. Man kan till en början antaga den ordningen, att de, som aflaggt pastoral-examen, ovillkorligen befordras framför dem, som ej aflaggt den, men att äfven de sednare kunna i nödfall befordras. Det skall snart visa sin goda verkan. Äfven böra lands-prester vara lika competenta, som Lappmarksprester, till pastoraterna af den klassen, der, enligt hvad ofvanföre sagdt är, Lappska språket alls icke behöfves, och äfven, i mån af sin kännedom eller färdighet i detta språk, till de öfriga. Att utesluta landsprester från competence inom Lappmarken, är både allt för skråmessigt och äfven obilligt, enär Lappmarksprester ega icke allenast competence, utan ock, på sätt och vis, en i författningar grundad preference till befordringar på landet. Imellertid var just nu, vid frågan, om hvem som skulle få Lycksele, detta en vigtig omständighet. Det var bekant, att många landsprester sökte eller ämnade söka detta pastorat; men Lappmarkspresterna ansågo sig ovillkorligen böra ega preference, cmedan de tjent i Lappmarken, och att väl jensteåren skulle afgöra dem incllan,

[ocr errors]

- men de andra icke komma i fråga, om de ock egde vida talrikare tjensteår. Hmellertid kunde man ej veta, huru vida vederbörande sågo saken ur samma synpunkt, och deraf härrörde ovissheten, hvilken skulle få pastoratet. Nu var här ock en annan omständighet, nämligen Lappska språket, som sannolikt skulle anses för ett oeftergifligt villkor för ifrågavarande befordran. Men många ansågo detta för ganska onödigt för en pastor i Lycksele, emedan, enligt hvad som påstods, gudstjenst på detta språk under flera år i Lycksele ej blifvit hållen, och emedan inom Lycksele verkligen ingen Lapp nu mer är bosatt cller har Lappskatteland. För att vara säkra om saken, hade likväl tvänne landsprester, för sin ansökan till Lycksele pastorat, skaffat sig betyg af hvar sin Lappmarksprest, att de kunde Lappska. Den ena hade fått sitt betyg på det sättet, att han gjort en resa till Lycksele, hvarest han trakterat en derstädes varande, i Lappska språket kummig, prestman och under den synnerliga vänskap, som vid ett gladt dryckeslag vanligen existerar mellan värd och gäst, öfvertalat honom att gifva sig ett betyg uppå, att han kunde Lappska; hvilket betyg han ock erhöll, ändock han troligen ej kände det språket mer än jag Chinesiska eller det språk, folket i månen talar. Om en prestman gifver ut ett prestbevis, så gör han det å tjenstens vägnar och å sin ämbetsed; men, att gifva betyg på, att någon kan Lappska språket, det är en helt annan sak: om en prestman gifver ut ett sådant, så gifver han det såsom ell

[ocr errors]

skild, men ej å tjenstens vägnar. Han kan ej för ett sådant betyg, om det befinnes falskt, ställas till annat ansvar, än för hvilken annan lös osanming som helst. Han är ingen autoritet, som skulle gifva ett sådant betyg; men, hvad ofog härun-, der kan föröfvas, om vederbörande antaga det för godt, det visar närvarande exempel. Och, att man ansett sådana betyg kunna gälla, det bevisas deraf, att man sökte förskaffa sig dem. Den andra prestmannen, som förskaffade sig ett dylikt betyg, lärer verkligen kunna Lappska; men, huru skulle vederbörande kunna urskilja det sanna från det falska? De voro båda utgifna af enskilda Lappmarksprester. Enligt min tanka borde sådama betyg sökas endast vid de årligen skeende visitationerna i Lappmarken, Visitator kan då, med tvänne eller flera i Lappska språket kunniga prestmän, bilda ett slags consistorium, inför hvilket sökanden eger att ådagalägga sin kännedom af språket, hvaröfver protocoll föres och honom såsom bevis meddelas. Härvid torde vara nödigt att noga utsätta, om han ådagalaggt förmåga att färdigt tala det, eller endast att läsa och öfversätta. Så uppkommer en verklig autoritet, hvilken som sådan utgifver sitt intygande. Sådant synes vara både nyttigt och nödigt, dels på det att prester på nedra landet måga hafva något tillfälle att lagligen ådagalägga sin competence till Lappmarkspastorater, dels ock på det att vissa Lappmarksprester må kunna undergå samma prof. Man torde väl tro, att alla prester i Lappmarken kunma Lappska; men derpå tager man ganska

[ocr errors]

40 - \ - \ mycket miste. I Åsele, Fredrika, Dorothea, Wilhelmina och Lycksele är Lappska så obrukligt i - hvardagstal och äfven i kyrkan, att ingen usu kan lära det. Derföre är det ett ganska säkert factum, att af ämbets- och tjenstemäns barn i dessa socknar ingen enda kan tala Lappska, och att af 7 prestmän, som 1827 utgjorde presterskapet i de fyra förstnämnda, endast tvänne voro språket mägtiga, men de öfriga torde kunnat ungefär lika mycket Lappska som Hebreiska. Ett dylikt förhållande har egt rum i 20 å 30 år. De, som äro uppfostrade i Jockmock, Qvickjock och Gellivare, äro de enda, som man kan taga för gif, vet att de kunna Lappska, ty der talas Lappska allmänt i hvardagslag af både Lapp och Svensk. Med dem, som äro uppfostrade i Arieplog, är förhållandet nästan enahanda, dock ej fullkomligt, ty de härvarande Svenskar tala dock sinsimellan vanligen Svenska. Men de, som uppvext i Arvidsjaur, Sorsele och Stensele, äro ej att lita på. i detta fall, ty redan här är Svenskarnes antal större än Lapparnes, och de förras språk har öfverhand öfver de sednares. Dock fordras, äfven af dessa församlingars presterskap, en någorlunda fullständig kännedom af Lappska språket, emedan Lapparne här likväl äro talrika och det Sven- ska språket föga mägtiga, hvarföre ock dessa trenne pastorater äro af mig räknade bland de fullt Lappska. Den gamle prestmannen, som hade låtit för, leda sig att utgifva det omnämnda falska betyget, ångrade sig snart. Den, som hade fått det,

var känd för en sträf och högmodig man samt i synnerhet sträng vid indrifvandet af pastoralia. Man villé i Lycksele för all del ej få en sådan till pastor. I synnerhet stridde det mot en viss derstädes varande tjenstemans interesse, som, utom annat, en tid bortåt arrenderat Lycksele prestbord och kunde hafva en sträng efterräkning att befara af en sådan pastor. Den gamle prestmannen lät nu öfvertala sig till ett nytt obetänksamt steg, nämligen att skrifva till consistorium och återkalla sitt utgifna betyg, såsom tillkommet på sätt redan omtaldt är. Just detta återkallande var för honom sjelf af sådan vigt, att han just derigenom kunde gå miste om Lycksele pastorat, hvartill han ostridigt var den äldsta sökanden och således enligt praxis hade de största apparencerna. Men en man, som sjelf erkänner sig mellan skål och vägg hafva utgifvit ett falskt betyg, honom har en autoritet svårt att sätta genast till pastor, åtminstone en skälig förevändming att förbigå. Han kunde gerna hafva låtit speculanten gloriera med sitt Lappska videtur, ty såsom mycket yngre kunde han i alla fall ej hafva fått pastoratet, med mindre alla gamla märken skulle slå felt. Eller ock kunde han åtminstone på annat sätt hafva annullerat sitt betyg, nämligen genom att fästa vederbörandes uppmärksamhet helt simpelt derpå, att han ej pro autoritate utgifvit det, och att han nu, sedan han fått höra, att den ifrågavarande personen ämnade begagna det i ansökningsväg, funnit nödigt upplysa vederbörande om dess rätta beskaffenhet,

« FöregåendeFortsätt »