Sidor som bilder
PDF

- \ sa silfververk med stor drift bearbetades, och smält-hyttan var i Silbojock, är det möjligt, att bruksfolket, som till större delen skall hafva bestått af Tyskar, mätt och räknat milarna på Hornafvan, och att den vestligaste ännu är ett monument deraf. Lördagen tillbragte vi i capellet mest med sömn, ty han är vanligen en sofvaredag, som man ej just på annat sätt kan använda. Också behöfde man visst, icke fara från Arieplog, förrän Lördags morgonen i god tid, om det icke vore af fruktan för motvind; ty vid lugnt väder skulle man rätt väl hinna fram samma dag. I Löfmocks capell var för närvarande endast pastors stuga i beboeligt skick; scholmästarens stuga hade en Lappman, vid namn Pehr Bota, som uppehöll sig här om somrarna, begagnat till get-hus, och här voro hvarken fenster eller dörr. Såsom redan anmärkt är, finnes det i Löfmock långt mera mygg än i Arieplog. För att någorlunda vara i fred för de snåla gästerna, måste man hafva rök ständigt i rummet. Der var väl en spisel; men muren lyste igenom öfver allt, och skorstenen räckte väl knappt mer än ett quarter öfver taket. Dock hade man der eld att laga mat och koka kaffe, hvilket Læstander bestyrde med en kocks skicklighet. Deremot hade man rökelsealtaret midt på golfvet, bestående af en stenhäll. I stället för välluktande kryddor, brände man derpå björk-tickor (Boletus), hvaraf röken verkligen icke är obehaglig. Härmed timade dock denna gången det missödet, att en sådan - björk-ticka trillade ned om natten från hällen, hvaraf golfvet antändes. Jag vaknade först och släckte denna just helt nyss påbörjade eldsvåda genast med eget vatten och egen spruta, det enda, som i en hast var att tillgå. En liten gnista är ofta fröet till en stor brand; men tillämnad stor brand kan också ofta tillintetgöras genom små apparater. Intet är bättre än skyndsamhet och rådighet. Hvad som i rättan tid kan släckas med ett halft quarter vatten, kan ofta efter några minuter ej mer släckas med åmar. Hela denna eldsvåda är likasom en parodi på eldsvådor, och vi hafva sedan med stort åtlöje kommit den ihog. De öfriga vaknade också i detsamma och svuro öfver röken och lukten; men, när de fingo höra, huru saken tillgått, kunde de icke ogilla mitt förfarande. Lördagen tillbragtes här, som sagdt är, mest med sofvande. Om aftonen kommo Lapparne, den ena efter den andra. De hängde då först sina medförda matsäckar i björkarna och gingo så in i prest-stugan att helsa. Den ena träder fram efter den andra och helsar med handslag, först pastor, sedan passageråre och skjutsbönder, hvar i sin ordning. Derpå, frågas ömsesidigt, huru man 1efver (Makte vieso?), och hvad nytt (Mahsakan?). Hufvud-samtalet är om rehnarna, och huru de befunnit sig under sommaren. Efter någon stund träda de ankomna utur rummet och återkomma strax derpå med en ost, den de tigande lägga fram på bordet för pastor eller lemna honom i hand. Lika tigande emottager han den, slår i en sup åt den, som gaf, och gifver honom en bulla af en liten limpas storlek och utseende, men bakad af kornmjöl och jäst endast som vanligt bröd.

[ocr errors]
[ocr errors]

Dessutom gifves honom ock en stump lång-tobak; gifver han två ostar, så blir målet af återskänkerna lämpadt derefter. Sedan pastor fått, fingo också klockaren, länsmannen och skjutsbönderna åtskilliga ostar. Pastor får af alla; de öfriga endast af några, allt efter som en hvar är förmögen eller står i relation till den ena eller andra. Klockaren syntes bland dessa få mest, förmodligen emedan han tyckes höra till ekklesiastik-staten, dernäst länsmannen, och sedan de öfriga, sist jag, som fick inalles tvänne ostar. Jag har redan förut anmärkt, huru alldeles okänd till sin betydelse och beskaffenhet missionairen här var, såsom en novus homo, och den omständigheten, att få kände mig personligen, samt att de torde hafva befarat att icke få något brännvin af mig, såsom de voro säkra att få af hvilken som helst bland de öfriga: allt detta gjorde, att jag på denna ost-märknad icke blef rik. Också var jag icke utrustad med varor till denna bytes-handel. Klockaren och de öfriga hade inga butlar såsom pastor att gifva i vederlag för osten, utan somliga gåfvo någon stor smörgås, andra en präktig torr-fisk af det slaget, som kallas Sougag en fisk, som man fläckt och skurit lös benen ifrån, ristat åtskilliga aflånga hål i och så utspännt att torka. På sådant sätt tillagas de största och bästa fiskarne, såsom stora sikar och laxöringar – brännvin gafs deremot af alla, och tobak af de flesta. Nu kan man lätt föreställa sig, att Lapparne, som voro trötta af färden och på många veckor icke smakat brännvin, ej kunde tåla så mycket af det

[ocr errors]

slaget, inan de blefvo rusiga. Sedan de gifvit ostar åt så många menniskor och till en början fått sig en sup af en och hvar samt sedermera påmint om en till, hos somliga, och äfven fått den, så voro de väl beskänkta, och man hade här en fullkomlig återbild af marknaden. Sent på aftonen höll pastor bön i kyrkan och antécknade communicanterna. Sent på qvällen, då vi skulle gå till hvila, fingo de ännu i stugan qvarblifna Lapparne tillsägelse att gå sina färde, hvilket de ock gjorde. De stojade och joikade (sjöngo) ännu länge der utanföre, inan de blefvo öfverväldigade af sömnen. Tidigt den följande dagen hölls ottesång samt sedan i sin ordning skriftermålet och högmessan. Derpå inpackades allt godset, och vid pass kl. 12 var man redan på hemfärden. Jag hade utrustat mig hemifrån med matsäck, att nu följa Lapparne, när de från capellet återvände till sina hemvist i fjellen, och hörde mig före, hvart jag lämpligast kunde begifva mig. De sydligare Lapparne voro ännu icke ankomna till sina höst-ställen; de nordliga deremot berättades vara dem något nära i en trakt; men dit var ganska långt. Af dessa Lappar, Lokte och Mavasvuome byar, voro endast 3 personer vid capellet, och jag kunde ej få någon, som hjelpte mig bära packningen, hvilken denna gången, efter jag ämnat blifva borta något längre, var så tung, att jag icke ensam förmådde bära den. Af de der 3 persouerna var blott en fullvuxen man, och han hade just infunnit sig, för att afhemta länsmannen, som Lappmarken, 27.

skulle syna åt honom ett rehnbetes-land; de andra kunde ej bära någon tyngre börda. Jag be– slöt att för närvarande återvända till Arieplog och sedan på en annan väg, der båtled till en stor del kunde begagnas, tränga fram till Lapparne, nämligen öfver Rappen. Länsman Westling bestämde, att han näst instundande Thorsdag skulle inträffa i Rappen, och jag tänkte ställa så till, att jag kunde möta honom der, då jag kunde få höra vidare underrättelser om Lapparnes vistelser och tilläfventyrs följa honom österut till UdtjaTjavelk, ett vidsträckt skogsland mellan Arieplog och Jockmock, dit han skulle fara, för att syna något rehnbetes-land, och dit redan några norrLappar sades hafva flyttat, deribland den, som hade vård om min fars rehnar, sades vara en. Honom hade jag i synnerhet velat träffa, för att anordna, huru man skulle förhålla sig med slagtrehnarna, emedan tiden snart instundade, då man skulle slagta Brunn-rehnarna (rehn-tjurarna). Huru man dock kan misstaga sig, när man icke noga känner och sjelf besökt trakterna! Jag ämnade på Udtja-Tjavelk söka upp några Lapphushåll, som sades hafva begifvit sig dit. Detta skogsland, utgörande gräns-skogen mellan norra och södra Lappmarken, håHer kan hända sina 20 å 30 quadratmil. Huru skulle man inom en sådan vidd finna någon enstaka hydda, då man icke i förväg hade något begrepp om, i hvilken trakt af densamma man skulle söka, och då inga spår kunde vägleda, emedan det var bar mark? Också. höll Westling sin syn derstädes, utan att träffa

« FöregåendeFortsätt »