Sidor som bilder
PDF
ePub

genom hjertats. Han ansågs mer välsinnad och allvarlig än flere dåtidens herrar af samma namn. Han ogillade 1748 införandet af riddare-ordnar; ty sade han de kunna missbrukas som medel att förleda fåfänga och svaga medborgare. Slägtingen, Fredrik Gyllenborg, sökte en gång med mycken enträgenhet öfvertala honom hjelpa till vid genomdrifvandet af en mindre rättvis sak, och var dervid något envis. Slutligen utbrast Johan Gyllenborg: om edert parti satt mig till rådsbordet för att främja orättvisa planer, så har man misstagit sig, och kan hvad stund, man vill, flytta mig derifrån. Äfven som krigare hade han på ett ganska hedrande sätt utmärkt sig genom både mod och ädelmod. Hans maka, en dotterdotter af Erik Dahlberg hade ärft dennes snille och ädla tänkesätt. Hon älskade vitterhet, men hatade prål och fåfänga och trifdes bäst på sin landtegendom Skenäs 1). Af dessa föräldrar föddes och uppföddes Gustaf Fredrik Gyllenborg til de känslor och tänkesätt, han sedermera i egenskap af både menniska och skald ådagalade. Dessas allvarliga rigtning visade sig tidigt och tydligt. Vid högskolan ådagalade han så mycket snille och flit och ett så hedrande uppförande, att han vid 19 års ålder valdes till studenternas s. k. rector illustris. Den både politiska och vetenskapliga andan af hans studier bevittnas genom valet af den disputation, han åtog sig att försvara, nämligen en af Nehrman författad undersökning om Regentens rättigheter inom vetenskapens område. Enligt faderns önskan studerade han väl lagfarenhet; men hade ej synnerlig hog för denna vetenskap, så mycket mer deremot för vitterhet. Han älskade i synnerhet Horatius och Tacitus. Äfven filosofien, i synnerhet den stoiska, ådrog sig liflig uppmärksamhet och han afskref långa stycken ur Epictetos och Marcus Aurelius. Min i sig sjelf

1) Upsala Bibl. G. F. Gyllenborgs sjelfbiografi.

veka karakter, yttrade han sedermera, fick genom dessa allvarliga studier en behöflig stålsättning 1). I Tankebyggare-sällskapet tog han till ordensnamn. ordet »Trofast», och till valspråk orden Amicis et scientiis 2). Också var han trofast mot både vännerna t. ex. Creutz, fru Nordenflycht, Kellgren m. fl. fl. och mot vetenskaperna, eller rättare sagdt mot vitterheten, se hela hans lefnad. Grunddragen i hans karakter, både som menniska och skald, voro en brinnande kärlek till sanning, och dygd, rättvisa och frihet; och denna kärlek var grundad mindre på brusande känsla och sväfvande inbillningskraft, än på lugn och klar besinning, hvarföre den ock hos honom alstrade en varm och allvarlig vilja att dem befrämja. Det var också nu och icke blott genom fru Nordenflycht utan ock genom Gyllenborg, som en högre bana öppnades för svenska vitterheten. Denna utmärktes, säger Franzén, icke blott genom stilens större fullkomlighet, utan ock genom en högre, åsigt af sjelfva konsten. Förut var vitterheten i Sverge blott ett lekande barn, som med de förgängliga blommor, hon kringströdde, icke hade annat syfte än att för ögonblicket pryda och förljufva det af mödor och bekymmer upptagna hvardagslifvet 3). Nu framträdde hon i sin fulla skönhet och styrka, liksom en varelse från en högre verld; dit hon ock hänvisade tanken och inbillningskraften genom framställningar af en förädlad natur och af den renaste känsla, de renaste tänkesätt. I ordenssällskapets skrifter »Våra försök» införde Gyllenborg många

1) S. st.

2) För vänner och vetenskaper.

3) Åtskilliga stycken af t. ex. Dalin och Frese utgöra väl undantag härifrån; men största delen af Lucidors, Runii och Dalins dikter ådagalägger, att Franzéns ofvanstående omdöme öfver den närmast föregående vitterheten var i det hela grundadt.

Fryxells Berätt. 45.

4

sådana uppsatser af än satiriskt, än didaktiskt innehåll. Sin egen personlighet har han målat, sina åsigter, sina föresatser har han uttalat i tvänne serskilda dikter »Försvar för ungdomen» och »Afsked från ungdomen»; skrifter, hvilkas innehåll all svensk ungdom borde lägga på minnet, på hjertat. I den första bland dem, tillegnad Creutz, uttalade han sin trofasta tillgifvenhet för vännen, sin trofasta kärlek till dygden, sitt fasta hopp, att en sedlig ungdom skulle medföra en frisk och lycklig ålderdom, och sitt fasta beslut, att sjelf liksom grefve Creutz på sådant sätt bereda sig en behaglig lefnadsafton. I sidostycket »Afsked från ungdomen», och vid inträdet i mannaålderns allvarliga verksamhetstid uttalade han sina dåvarande känslor och föresatser med följande verser.

Farväl min ungdomsro! jag ändar lifvets vår,
Och får med lätta steg ej mer på blomster vandra.
Med möda fyllas bör den väg, som återstår.
Jag lefvat har för mig, jag lefva bör för andra.

I rena himla-ljus! I dygder, samlen er,
Och tagen in det rum, som mina nöjen lemnat!
Jag er uti mitt bröst det främsta stället ger,
Det i ej alltid haft, men jag er alltid ämnat.

Du ömma mensklighet, som följt min ungdoms vår,
Blif i mitt hjerta qvar, som var ditt fordna läger!
Att jag med ålderns tyngd dess hårdhet icke får,
Men af min svaghetstid en dyrbar lemning eger.
Kom sanning! staka ut den väg, jag ärnar gå,
Och med din klarhet fyll, hvad jag i känsla mister.
Jag med din yta lekt, låt mig din kärna få;
Min själ en föda gif, som för mitt hjerta brister.
Och du min skaldemö! dig kallar jag härnäst
Att bli mitt tidsfördrif, men ej min arbetsplåga.
Kom stundom på besök, blif icke hvardagsgäst!
Och gif mig icke lust, om du ej ger förmåga!

Detta skaldestycke väckte då för tiden allmän förtjusning och gjorde på hvarje ädlare sinne. ett djupt, ett än mer förädlande intryck. Franzén har beskrifvit, huru han knappt mer än gosse fick uti Uleåborg af sin från Stockholm hemkommande fader mottaga Gyllenborgs samlade dikter; och huru han, fast ännu icke fullt fattande hela deras innehåll, dock tjusades af de sköna bilderna, den ädla anden; och i synnerhet af det nyss anförda Afskedet från ungdomen. Sedermera, och som mognande man, har han i ett skaldebref till Gyllenborg beskrifvit sina, gossens, känslor och tankar vid denna läsning. Ditt afsked, heter det.

Ditt afsked ifrån ungdomen,
Hur juft det trängde i mitt sinne!

Jag såg din själ som i en spegel,
Så hjertligt sann, så ädelt god,
Och ropade med eldadt mod,

O! blef hans sång min lefnadsregel!
O! att en himmelsk hand hvar rad
I djupet af mitt hjerta skrefve,
På det min ungdoms målning blefve,
Som hans så lärorik och glad!

Så eldades min ungdom re'n,
O! skaldefar af dina sånger.

Hur dyrbart var ditt namn mig se'n! o. s. v.

I samma anda voro Gyllenborgs öfriga skrifter från den tiden, hans »Satir öfver mina vänner», hans sånger öfver »Menniskans nöjen, och öfver menniskans eländen;» m. fl. Mycket berömda voro ock hans skaldestycken om »>Själens styrka» och om »Verldsföraktaren.» Vi känna oss stolta öfver att vårt Sverige, att våra förfäder egde bland sig män, som mägtade uppfatta och vågade uttala så höga och fria känslor; stolta öfver att kunna för

samtid och måhända för efterverld framte dessa ärorika och till ärorik efterföljd uppmanande ord. Mycket missnöjd med flere frihetstidens fel och förvillelser, misskände han dock icke friheten sjelf, ej heller dess värde och välgörande verkningar. Han vände sig derföre till forntiden för att i dess hjelteminnen och uppträden finna näring för sina åsigter, sin frihets-förtjusning. Lyssnom till hans ord!

I ålderdomens ljus! I höga hjeltesjälar!
Er anda kallar jag att gjutas i mitt bröst.
När en förgäten dygd för veklingar och trälar
Och för ett lättsint folk skall tolkas af min röst,
Du mod, som själens styrka föder,

Och Frihet, Dygd, förenta gudabloss,
Jag söker er, I mina stöder,

Hos ålderdomen, ej hos os8.

Hvad är det höga mod, som vi hos hjeltar dyrka,
Som mer än lyckan sjelf vår stumma undran drar?
Hvad lifvar ärans barn, hvad är den sinnesstyrka,
Som hemlig öfvermagt på alla hjertan har?
Du ädla dygd! det är din ifver;

Hos jordens son du himlens låga är.
Man menska var, man hjelte blifver,
När man dig fattar till begär.

O Frihet! till hvad höjd har du ej själar drifvit !
Ur dvalans mörka famn de skynda vid din röst.
Du snillen åt Atén, åt Sparta hjeltar gifvit;
En oförgänglig kraft de sugat vid ditt bröst.
Hvad väcker ej för ädel låga,

De kära ljud: för frihet, fosterbygd!»
Hvad kunna ej de hjertan våga,

Som lifvas af din helga dygd!

Slutligen, vänd till hvarje fosterlandets och san

ningens vän, utbrast han:

« FöregåendeFortsätt »