Sidor som bilder
PDF
ePub

I Göstafs dotters, drottning Kirstins tijd,
Se'n svenske män fingo med tyskarne frid,
Begynte han sjunga i Upsala stad

Och gjorde andra, som han sjelf var, glad.
I fyra regerandes tijd han der tient

Och allan sin tijd till lärdomar vändt.
Hustrun hans födde honom barnen fem,
Vackert och tucktigt upfostra' han dem.

Ett af de foster, han med henne har,
Sielfver ur qväden han richtigt utskar.*)
Han var en klok läkiar och skar up folk.
Han var ock de uhr-gambla skalders tolk;
En byggmästar ny och stor architect.
Alt det han bygde, så bygde han kiäckt.
Han skiutza' från Upsala till Stockholms strand
Med jachter tilbaka till samma land;

En resa om veckan gjorde hvar jacht,
Men lijtet för dem feck han uthi fracht.**)
Koppar- och pappersvärck, klädmakerij,
Hvad mera man kunde i Upsala sij,

Anstältes geschwindt af denna grå man;
Ibland liten tack derföre feck han.

Om trädgårdssängar och örtegård,

Som högskolan tiente, hade han vård;
Han letade upp mång tusende ört,

Thes kraft och verkan man aldrig förr hördt.
Thet arbete kostade fyrkar sju,

Med Upsala är det upbrunnit nu.

I Upsala kom han först trycket på bahn;

Alt hvad som skull giöras, så giord han i stahn. Ey fohr han med falskhet, ej fohr han med flärd, Ey månde han älska nå' denna värd;

Aldrig bytte han om sin klädedrächt,

Han klädde sig just lika med sin gamla slächt:
Hans byxor voro vida och ypna vid knä;

Han hanskar aldrig hade, ey bruka them plä',
På slokuta håret en oupsatt hatt,

En stackot svart kappa på axlarna satt;
Med lijten prestkraga och slätan råck
Geck han, men aldrig med kiäpp eller stock.
Uthi en kiärra ibland han fohr,

Yppen var den och ey mycket stor.

Han hade stort hufvud och resliger kropp.
Hans fahr var och herde för then lärda tropp.
Starker och stadig, hölt väl sin diet,
Intet för mager och intet för feet.

*) Rudbeck berättas hafva förrättat operatio cæsarea på sin hustru, hvarigenom hans son Gustaf kommit till verlden; men utom folkets sägen finnes intet bevis derför. Man vill heldre tro, att operationen inskränkt sig till någon handräckning med instrumenter.

**) Rudbeck inrättade båtar, som drefvos med hjul och vingar och gjorde resor mellan Upsala och Stockholm.

Sen han var född, var han aldrig siuk,
Om han icke haft ibland flen i sin buuk.

Han spela på pipa och blåste på luur,
Han sång sjelf bland med och var aldrig suur.
Ther med var han kungar och herrar täck,
Mot alla var'n vänlig, mot ingen var'n fräck.
Han kund ey med hofstreek, ey heller med kruus,
Aldrig drack han sig på något ruus.

Nu var han herre, nu var han dräng,
Altijd först uppe och sidst uthi säng,

Till Sveriges heder han mycket skref
Uhr gamla skrifter och uhrminnes bref.
Som Atlas himmelen på sig bar,

Vårt gambla Manheim hans börda var;

Ther med var han inom- och utomlandz kiänd,
Hans värck i lärde mäns händer vänd;
Han hade väl mången, som tadla derpå,
Han achtad' them intet, skref likfullt ändå.

Som trämären ryttarn, han afvundzman bar,
Han trotsade honom: trå den som värst far.
Olf Verel i lijfstijden var hans vän,
Bland alla vänner mäst achta' han den.
Strax Upsala stad i aska bran,
Siutton hundra tuu, så dödde han.
När han hade sett sina siuttio åhr,
Så blef han död och lades på bår.

Han var för ingen motgång skygg,

Liksom han lefde, så dödde han trygg.

Sonen OLOF RUDBECK, äldst af sina syskon, föddes den 15 Mars 1660. Sedan lärde informatorer gjort honom förtrolig med vetenskapernas första grunder, och fadern sjelf öfvat honom i botanik och ritning, undervisades han i medicinen af de berömda professorerna Hofvenius och dennes efterträdare Drossander. Under den senares inseende utgaf han 1686 sitt första lärdomsprof de propagatione plantarum. Denna disputation, prydd med vackra emblemer, tillegnade han drottning Ulrika Eleonora, som derföre tilldelade honom 100 dukater med befallning, att han äfven skulle utgifva den på svenska.

Efter förvärfvad erfarenhet i den praktiska medicinen utnämndes han till adjunkt och företog 1687 en resa öfver Danmark til Holland, och sedan han en längre tid uppehållit sig dels i Amsterdam, dels i Leyden och Utrecht, samt gjort ett besök i London, reste han tillbaka till Utrecht och blef medicine doktor, sedan han utgifvit en disputation de fundamentali notitia plantarum rite adquirenda, hvilken vann ett sådant förtroende, att hon lades till grund för undervisningarna i den botaniska vetenskapen.

Med vunnen doktorshatt och ett stort förråd af sällsynta frön och örter begaf han sig sjöledes till Göteborg, dit han ankom i början af år 1691. Följande år den 11 Januari utnämndes han till professor i medicin och botanik, då han gjorde sitt inträde med en oration de studio botanico rite excolendo. Hans botaniska föreläsningar vunno ett stort tillopp af åhörare, bland hvilka man äfven såg landshöfdingen Hoghusen. Kort derefter började han ock att jemte fadern utarbeta och fullborda det botaniska arbetet Campi Elysii, hvilket gick förloradt i branden 1702. Af den året förut utkomna andra delen hade redan några exemplar hunnit utlemnas; men af första delen skall icke mer än två fullständiga exemplar af de då tryckta arken blifvit räddade. Under de sednast förflutna åren hafva dock så väl denna typografiska raritet, som äfven fjerde delen af Atland genom kgl. bibliothekarien G. E. Klemmings försorg blifvit i fotolithografierade aftryck tillgängliga för bokvänner. Länge hade man trott, att alla träsnitten till Campi Elysii gått förlorade i den förr nämnda branden; men då Linné d. y. tillträdde sin fars profession och boställe, upptäckte han i en skräpvrå 130 st. deraf. Dessa beslöt han att afdraga, men den redan begynta tryckningen blef inställd och slutligen alldeles försummad. Med de linnéiska samlingarna öfvergingo dessa träsnitt sedan till England. Häraf synes, att Rudbeck lemnat dem till Linné för att användas eller möjligen att i en ny upplaga utgifvas. Huru de fått sin plats i den vrå, der de sist återfunnos, kan nu lika litet utrönas, som i hvilken mån Linné kunnat i öfrigt göra sig sina föregångares samlingar till godo. Utan att på något sätt förringa den store mannens förtjenster, står dock fast, att botanikens grundläggning i Sverige härleder sig från de båda Rudbeckarne, ehuru deras arbeten i denna väg, fördunklade af den efterföljande mästaren, nu hafva blott en historisk märkvärdighet.

År 1695 företog Rudbeck på kon. Carl XI:s befallning en resa till Lappland. Frukten deraf blef hans Lapponia Illustrata, som skulle utgöra 12 delar; men endast första delen hade utkommit, då manuscriptet till de öfriga gick förloradt i branden 1702, och af alla de samlingar, han hemförde från denna resa, räddades endast en växtförteckning, som han 1724 lät införa i första delen af Acta societatis scientiarum Upsaliensis.

vare.

Intagen af sin fars historiskt-antiqvariska åsigter, trodde Rudbeck sig i Lappland hafva gjort en stor upptäckt. Han tyckte sig nämligen finna en afgörande likhet emellan det lappska och de orientaliska språken. Detta ingaf honom den öfvertygelsen, att Japhet och hans söner kort efter syndafloden befolkat Sverige och att lapparne från dem härstammade. För att häruti åstadkomma bevisning, blef en vidsträckt språk- och historieforskning nödvändig, och för detta ändamål berättas han utom andra källor hafva genomläst bibeln tre gånger på hebräiska, tio gånger på syenska och fem gånger på andra europeiska språk. Härigenom leddes han in i en språkforskning, som nu upptog hans mesta tid, och frukten deraf blef ett Lexicon Harmonicum öfver Asiens och Europas språk, som i tio handskrifna digra qvartband förvaras på universitetsbibliotheket härstädes. Så bortslösade den kraftfulle mannen sin bästa tid på ett arbete, som blef alldeles onyttigt och om hvars innehåll ingen veterligen tagit kännedom mer än de fyra studenter, som i många år arbetade derpå såsom renskrifHade han i stället fortsatt de natural historiska studierna, som han i ungdomen öfvade med så stor framgång, skulle han måhända hafva delat ära och rykte med Linné, åt hvilken han redan 1728 öfverlemnade att uppehålla denna del af sin profession. Under senare tiden utgaf han dock med hiträde af doktor Holtzman en beskrifning om foglar och skridfä i Norden med illuminerade figurer, om hvilka Linné säger att de äro »oförlikneligen väl ritade». Medicinen hade både far och son Rudbeck betraktat såsom bisak, och vid professor Drossanders död 1696 upphörde äfven tills vidare medicinens studium vid Sveriges förnämsta högskola. Då pesten härjade 1710 fans ingen, som kunde vårda de smittade, och konsistorium klagade, >>att det nu icke mer var som i Hoffvenii tid, då många capabla medicinæ studiosi voro att tillgå.» Af bländande antiqvariska irrsken lockades Rudbeck d. ä. från de ämnen, som hörde till hans profession, och sonen följde troget hans fotspår; till karakteren var han honom dock olik: fridsam, välmenande och vänfast, skötte han helst egna göromål och lefde i god sämja med kamraterna, dem han Hade än sonen icke efter behag lät styra i konsistorium. kommit i full besittning af faderns genialitet, omfattande snille och stora ande, så upprätthöll han dock i ofördunk

lad glans det rudbeckska namnet. År 1719 upphöjdes han i adligt stånd med bibehållande af sitt ärfda namn, 1739 erhöll han fullmagt såsom arkiater och afled följande år den 23 Mars i samma sjukdom som fadern.

Till utseendet var arkiater Rudbeck stor och reslig med rak och stadig kroppsbyggnad, stor näsa och starka anletsdrag. Hans helsa var så beständig, att han aldrig klagade sig sjuk. Kort före sin död kunde han ännu, ehuru snart 80-årig, med lätthet stiga till häst och löpa kapp med ungdomen; hans klädsel var svart och enkel, hans diet måttlig; vin hade han aldrig smakat förr, än han uppnått det trettionde året. Det enda hvari han något öfverflödade, var spanskt snus, hvarföre han merendels bar snusdosan i handen.

Rudbeck var tre gånger gift: 1:0 1691 med Catharina Goeding, 2:0 1698 med Catharina Schönström och 3:0 1721 med Charlotta Rothenberg, som öfverlefde honom. I dessa tre äktenskap skall han tillsammans haft 24 barn, ehuru blott 15 äro angifna i Anreps ättartaflor. Här vill jag endast nämna äldste sonen Olof, hvilken ock idkade skaldekonst, ehuru jag icke kunnat finna mer än ett griftqväde af honom, hvilket jag i denna samling inrymt. Han var född 1691 och dog redan 1716; med sin hustru Anna Maria Törne blef han fader till den under frihetstiden så ryktbare Thure Gustaf Rudbeck, landtmarskalk vid 1765 års riksdag, generalmajor, friherre, riddare och kommendör af svärdsorden med stora korset.

Såsom af föregående korta lefnadsteckningar framgår, är det icke inom skaldekonstens område Rudbeckarne sökt eller vunnit sin ryktbarhet; också öfvade de denna konst endast tillfälligtvis. Fäderneslandets ära och dess förherrligande var det mål, till hvilket de gemensamt sträfvade. Carlarnes bragder bidrogo ock att ännu mer öka deras ifver för allt, som rörde fäderneslandet, dess framfarna öden, dess kultur och språk. Då akademien inbjöd vetenskapernas vårdare, gynnare och vänner att bevista en akademisk fest, skedde detta alltid på latinska språket; men den äldre Rudbeck djerfdes bryta detta bruk: då romaren talade sitt modersmål, så ville han, att ock svensken skulle göra sammaledes. På modersmålets renhet har han utöfvat ett icke

« FöregåendeFortsätt »